Rapparen som skapade moralpanik
Publicerad 2015-04-01
Sebbe Staxx självbiografi välskrivet men stolpigt kostymdrama
Sveriges radios reporter Katarina Gunnarsson gjorde 2009 en serie i tre delar som jag aldrig glömmer. Ämnet var Kartellen, att deras musik skapade ungdomskriminalitet.
Vilken kontroll kan man avkräva en konstnär, författare eller musiker när deras verk når en publik? Var det Goethes fel att Den unge Werthers lidanden skapade en självmordsepidemi? Har Kartellen ett större ansvar för hur deras musik uppfattas än låt säga Lars Vilks har för sin rondellhund?
Är det inte i själva verket så att de bara kommenterar nåt som redan pågår?
Det finns livserfarenheter som hotar den allmänna konvenansen och Kartellen har satt ord på dem: fattigdomen i förorterna som ingen bryr sig om, knark, våld, brott, aina.
Den historien dunkar genom Sebastian Staksets självbiografi Sebbe Staxx – Musiken, brotten, beroendet, berättad för Niklas Malmborg. Men Sebastian Stakset själv var egentligen inte socialt predestinerad att hamna i, och försätta andra i, skiten. Han kommer från en problemfri familj i Bagarmossen. Föräldrarna, brevbärare och handläggare på en biståndsorganisation, var engagerade och ställde rimliga krav.
Det är i skolan trasslet börjar. Kort och tjock med koncentrationssvårigheter mobbades han av både klasskompisar och lärare. Tidigt känner han sig som ett ständigt offer för ”makthavarna och myndigheterna”. Det är nu han blir en schablon: skolkar, snattar, röker på, börjar sälja, festar hårt, förälskar sig i kokainet, beväpnar sig, rånar, blir farsa innan han vet ordet av.
Sebastian Stakset är tjugoett när han döms för ett knivdåd. På kåken börjar han skriva musik, på distans med Leo ”Kinesen” Carmonia som sitter på livstid i Finland för anstiftan till mord. I varsin cell grundar de Kartellen. De ska göra ”gatans musik” och erövra hiphopen från den ”muppiga medelklassen” som rappar med kaffe latte i mungipan.
Kartellen lanserar sig på Youtube med tunga vapen och ett maskerat entourage som misstänkts eller dömts för bland annat värdetransportrån. De får två miljoner visningar på kort tid och det är nu Katarina Gunnarsson drabbas av moralpanik.
Kartellen har aldrig begått brott i gruppens namn men ändå behandlas de som om deras musik i sig själv är kriminell. Sebbe Staxx var den enda internen som var musiker och den enda som inte fick använda anstaltens studio. Han fick ut sina grejer genom att rappa i insmugglade telefoner.
Vid husrannsakan i Kakas lägenhet beslagtog polisen texter, knarket lät man vara. Nio av tio spelningar har polisen lyckats stoppa; man har skrämt arrangörerna och rivit ner affischer.
Polisen skulle aldrig kunna förhindra utgivningen av en bok som romantiserar knark och kriminalitet, men konserter kan man sabba, uppmanade av ledarskribenter och politiker. Det måste vara rädslan för underklassen som driver dem. När förorten samlas och sätts i rörelse till musiken uppfattas den som hotfull. På gatan och i förorterna kan man jaga och lägga ner vem som helst, men samlas de i hundratal utgör de ett hot.
När Sebbe Staxx är fri en sväng börjar gentrifieringsprocessen. Han får jobb på Fryshuset, gör succé med en monolog på Stadsteatern, sjunger med The Real Group, samarbetar med Mikael Wiehe, uppträder med Gävle symfoniorkester, får flersidiga reportage i kulturbilagorna.
Det skiter sig igen, men 2015 vandrar han återigen på den breda vägen, intygar han – numera kristen. Kinesens morsa har gett honom Gud, det tog bara några minuter.
Kartellen ville ta rapmusiken från medelklassen, men det lyckades så där. En besökare på hipstermeckat Urban Deli på Söder behöver inte vänta länge på att få nåt från Redline Records i öronen. Utan att egentligen fatta ett skit av livet bakom orden, är kulturradikalerna på väg att krama ihjäl ”gatans musik”.
Ken Ring får bullermysa i Så ska det låta, och pärlbandet av biografier/memoarer av rappens förgrundsgestalter som kommit på kort tid är ytterligare ett exempel på etableringen.
Som alltid när man sitter med en memoar är det svårt att ”recensera” nåns liv. Boken är ganska välskriven, Sebbe Staxx är ju träffsäker med käften, men ibland blir de opåkallade dialogerna påfrestande som ett stolpigt kostymdrama. Jag sa: ”Bror! Sväng in vid nästa mack.” Han sa: ”Aide, bror.”
Lika tröttande är de obligatoriska ramsorna om hur mycket han har svikit sina ungar – suttit inne, varit påtänd, bara försvunnit – trots att han är världens stoltaste pappa. Ni ska veta att pappa älskar er mest av allt i hela världen … yada yada yada … Allt det där är ju sant, men alla vet ju också att barn är just barn och aldrig kan vara annat är lojala mot sina föräldrar. Nån gång skulle man vilja höra de här männen rappa fram en tacksam vers om alla exfruar som tar huvudansvaret för ungarna.
Och nån gång måste nån skriva den stora boken om svensk hip hop. Hur den uppstod, i vilken miljö den verkar, vart den strävar och hur den bemötts. Manifesterad utan nån vädjan om nåd.
