Här finns något av det starkaste han skrivit

Édouard Louis har inte nått fram än – men snart faller bitarna på plats

Rasmus Landström

helskärm

I George Bernard Shaws pjäs Pygmalion finns en grundläggande insikt om klassamhället. När professor Higgins tar sig an Eliza – blomsterförsäljerskan – inser han att den fysiska förvandlingen är central när han ska göra henne till hertiginna. Ryggen måste vridas rätt, tungspetsen göra nya rörelser, fötterna rätas ut och midjan snöras hårt. För ojämlikhetens eldskrift ristas till syvende och sist i kroppen.

Édouard Louis nya bok Att förändras: en metod kan läsas som en modern version av Shaws pjäs. Intrigen är – liksom i alla Louis romaner – enkel: en dag i en nordfransk småstad plockas Eddy upp från rännstenen av Elena (berättelsens Higgins) och hennes mamma. Bryskt börjar de göra om honom med böcker, talövningar och pianomusik vid måltiderna. Ofta är förvandlingen rent bokstavlig, som när mamman öppnar dörren och utbrister ”Édouard” en kulen höstdag.

Eddy som är bög, mobbad och längtar bort tar tacksamt emot, men han märker att behandlingen fjärmar honom från familjen. När han vid ett tillfälle utbrister ”klockan tjugo” i stället för ”åtta på kvällen” tycker hans mor att han ”talar som en doktor”.

Den som har läst Louis tidigare böcker känner igen historien. Klassresan är det schackparti han ständigt spelar, med fasta spelpjäser. I ena stunden står fadern i centrum, i nästa modern: men det är aldrig ett nytt parti, bara en ommöblering av pjäserna. Pappan som slår, spriten, upplevelsen att vara de lägsta av de lägsta, homosexualiteten som inte accepteras. Detta repetitiva sätt att skriva har retat vissa kritiker och när en bok inte håller måttet framstår den oundvikligen som en sämre kopia av tidigare romaner.

Själv är jag dock fascinerad av Louis metod. Han gräver hål efter hål i samma berättelse i väntan på att det som döljer sig under ska sippra fram. Varje gång kommer han lite djupare. I denna typ av författarskap – med stora namn som Marguerite Duras och Kjell Johansson – är det inte stilen eller narrativet som utvecklas, snarare faller bitarna på plats. Det är en obeskrivlig estetisk upplevelse: som när Johansson får berättelsen om uppväxten att sitta i Huset vid Flon. Här kan man påminna om att det tog Johansson många böcker att nå fram dit. Men när det skedde så blev även de mediokra titlarna del av en lysande stjärnbild. Louis är inte där än – och Att förändras är inte boken där det sker – men han är på väg.

Pascal skrev någon gång att man måste härma en troende tills man slutligen blir det. Édouard är en copycat till intellektuell som klättrar högre och högre. Efter ungefär halva boken växer han ur den nordfranska småstaden, träffar Didier (Eribon) och söker till École Normale Supérieure. Plötsligt sitter han på en isbjörnsfäll och dricker champagne – motsvarande mammans månadslön – och inser att han nått dit han strävat. Ändå känner han sig tom och eländig. Han har visserligen räddats undan fabriken, spriten och våldet. Men liksom Eliza gråter när hon blivit en fin dam fäller Édouard tårar över att han berövats förmågan att vara i nuet. Hans tidigare liv värker som en fantomsmärta. 

Detta avsnitt är något av det starkaste som Louis har skrivit. ”Klassresan” är ett av de vulgäraste orden jag vet, en sorts disneyfiering av en oerhört komplex process. Det Louis gör – med sin uppmärksamhet riktad mot det inre sönderfallet – är att han låter litteraturen öppna ett eget rum. Inte bortom politiken, men vid sidan om. Där förmår han visa hur uppåtstigandet verkligen kan vara ljuvligt; böckerna och pianomusiken en räddning och inte alls den utsorteringsmekanism som det heter i den slappa vänsterkritiken. Samtidigt som processen utvecklar en alldeles egen sorts cancerceller i klassresenären. Detta har Louis försökt gestalta tidigare, men aldrig lyckats med. 

Men så är det detta med du-tilltalet. Att förändras är tredje boken i rad som Louis använder greppet: riktar texten till fadern genom direkt tilltal. Dels förstår jag inte varför han vänder sig till just pappan (varför inte mamman som han står närmare?). Dels skapar det en intimitet som stänger ute läsaren. Dessutom är det något kokett med det: som om författaren viskar med kupad hand över en megafon. I Louis två första böcker – Göra sig kvitt Eddy Bellegueule och Våldets historia – fanns ett mera distanserat tilltal. Dessa framstår fortfarande som hans bästa romaner, och jag önskar att han vågade återvända till ett mindre manipulativt berättande.

Trots detta är Att förändras en väsentlig pusselbit i Louis författarskap. Det är hans mest sammanhängande bok, med flest karaktärer och aldrig har han riktat ett så kliniskt lysrörsljus mot det som går förlorat under klassresan. Att Marianne Tufvesson nu överfört den till en på samma gång eterisk och kroppslig svenska är en viktig gärning. Snart, snart – faller alla bitar på plats.