De måste faktiskt inte ligga med varandra

Therese Bohmans ”Andromeda” om Gunnar och Sofie är en mild kulturkonservativ provokation

Publicerad 2022-09-12

Therese Bohman är författare och kulturjournalist. ”Andromeda” är hennes fjärde roman.

Efter Elena Ferrantes Neapelkvartett har det talats mycket om vänskapsskildringar i litteraturen. Framför allt om hur väninnerelationen osynliggjorts av sexuella maktspel och rivalitet. Therese Bohmans fjärde roman Andromeda handlar om en helt annan typ av osynliggjord vänskap: mellan en chef och en anställd, en yngre kvinna och en äldre man.

Romanen utspelar sig på det anrika förlaget Rydéns i Stockholm där den unga praktikanten Sofie lyfts upp av den litterära chefen Gunnar och får ansvara för den prestigefulla serien Andromeda. Alla tror givetvis att hon legat sig till positionen. Men den enda erotiska akt som skildras i boken är läsningen – ”textasen” med Roland Barthesord – och samtalet mellan Gunnar och Sofie.


Får man verkligen skriva så här, tänker jag först med samtidens upp-och-nedvända logik. Här finns inga kladdiga händer på låren, ingen hårig gubbmage över en mjuk praktikantkropp. Får man skildra en relation mellan en förlagschef och en praktikant utan att ens nämna den skeva maktrelationen?

Det får man givetvis. Andromeda kan läsas som en kulturkonservativ provokation, men i samma milda anda som Bohmans tidigare romaner (framför allt Den andra kvinnan). Sofie och Gunnar är klassresenärer vilket komplicerar hyllningen till den bildade borgerligheten. Och nog finns den sexuella laddningen här, men snarare förgyller den än komplicerar vänskapen. Det Bohman tycks vilja säga är: livet är fullt av asymmetriska relationer som är alldeles, alldeles … underbara.

Andromeda är skriven i en generisk stil, som om Bohman velat rensa bort alla ytliga detaljer. Dricker någon en flaska vin har den inget namn, vi får inte ens veta vilken sort det är. Böckerna som Rydéns ger ut har inga titlar och ingen handling. Överlag är luften ren och tingen nakna, som i en målning av Edward Hopper.


Bohman har nämligen inte tid att smycka sin berättelse, hon har viktigare saker att avhandla. Detta ger märkligt nog en nerv till historien, som kretsar kring Gunnar-typens undergång. Serien Andromeda har sett sina bästa dagar och efterhand förstår Sofie att det hon sysslar med inte är förvaltande – utan palliativ vård. Ingen läser längre de höglitterära böckerna i klassisk formgivning. Hade ljudboken existerat i Bohmans universum hade det säkert varit förklaringen.

Som läsare uppskattar jag det melankoliska porträttet av arbetarbarnen som lyfter sig själva i håret med hjälp av kulturen. Bohman är knappast subtil med att Gunnar och Sofie är de sista autodidakterna. Samtidigt lämnar romanen mig otillfredsställd.

Andromeda består av 196 glesa sidor, och skildrar samma förlopp ur både Sofies och Gunnars synvinkel, vilket gör att inget porträtt hinner djupna. Dessutom tar det ett tag innan jag förstår att det är Gunnar som för ordet i andra halvan – rösterna låter exakt likadana. Andromeda är med andra ord en bagatell, en platonsk variant av Kärlek & anarki. Eller ett helt ok chablis – som man inte noterar etiketten på.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln