Mordet som skakade om i folkhemsidyllen
Peter Englunds true crime-bok är en mikrohistoria om Sverige 1965
Publicerad 2020-08-17
Bland de vaga minnen från 60-talet som jag har finns mina föräldrars oro för att man skulle hamna ”i gäng”. Hur det trots tryggheten och välståndet lurade faror strax om hörnet – bortom den egna gården, på parkeringen bland skrotbilarna eller nere vid kiosken bland de lite äldre moppekillarna.
Dagstidningarnas reportage om brott och gäng, konstig musik av långhåriga typer, politiska demonstrationer med typer som hade ännu längre hår – allt väckte oro hos stora delar av föräldragenerationen, ingenjörsgenerationen, de som ansågs ha byggt landet efter kriget.
1965 var Peter Englund sju år. Nyfiken och trots förmaningar från föräldrar tog han med skräckblandad förtjusning del av tidningarnas rapporter kring mordet på den 18-åriga Kickan i stadsdelen Skönstaholm i Hökarängen. Polispådraget var omfattande och resulterade i den största polisutredningen någonsin.
Mordet på en ung, oskyldig flicka stod i skarp kontrast till den svenska självbilden.
Skönstaholm byggdes åren kring decennieskiftet 1950 och blev med sina rad- och kedjehus en trädgårdsstad, en idyll där grannar umgicks och helger firades kollektivt. Mitten av 60-talet kan betraktas som det svenska välfärdsundrets topp. Allt blev bättre och bättre, nya hushållsbesparande maskiner, tv:n, ingen arbetslöshet och inte minst, känslan av att Sverige var modernt.
Moderniteten verkade inte ha någon ände, överallt byggdes det och ständigt dök det upp nya apparater eller bilmodeller. Tv:n – det fanns bara en kanal – tjänade som ett socialt kitt, den skapade en vi-känsla där gemytet i det oerhört populära programmet ”Hylands hörna” blev ett slags sinnebild för landet.
Men en idyll, som Englund påpekar, uppstår först i efterhand.
För visst begicks det brott innan Kickan mördades av ett slags incel-man, invandrad från Österrike och som visade sig ha långa sjok nedtecknade fantasier om att betvinga en kvinna som påminde om den blonda flicka hemmavid som en gång nekat honom.
Englund vet hur en dramaturgisk slipsten ska dras. Med citat från mördarens anteckningar inleds varje avsnitt: Brottet, Jakten, Infångandet, Rannsakningen, Rättegången, Rymningen … och så långt kan boken läsas som en true crime-deckare.
Men lika gärna, och i mitt fall hellre, är Söndagsvägen en mikrohistoria om ett Sverige 1965, att detta mord mitt i den trygga villaförorten kan läsas som en symbol för hur ”idyllen” riskerar att falla sönder. Mordet på en ung, blond flicka i full fart mot framtiden blir en symbol för vart Sverige riskerar ta vägen.
Vid sidan av kriminalhistorien, med den av allt att döma ypperligt skicklige mordutredaren G W Larsson i spetsen, så är det tidsfärgen, ofta via roande exempel, som är behållningen.
Englund har i sina senaste böcker kommit allt närmare sig själv. Efter mikrohistorierna från första världskriget, den självbiografiska Jag kommer ihåg och nu denna historia om ett brott, ett Sverige och en historiker på spaning efter en tid som flytt.