Svängig som en stämgaffel
Petter Lindgren läser Lina Ekdahls nya diktsamling
Publicerad 2018-09-15
Omslaget på Lina Ekdahls nya diktsamling pryds av textilkonstnären Stefan Uhlinders screentryck Islanders, med i lufthavet kringflytande små världar befolkade av enslingar.
Ungefär så väljer jag också att läsa dikterna i Fyrahundrafyrtio år, som prator av eller om sinsemellan åtskilda personer, till synes ensamma eller åtminstone mer ensamma än de vill erkänna inför sig själva och läsaren. Nog är det synd om Ekdahls solitärer, men stundtals dras de också med en servilitet som erinrar om Emmanuel Boves utblottade antihjälte Victor Batôn, i romanen Mina vänner från 1924.
Så här kan det låta, i en flera sidor lång passivt aggressiv promenadinvit riktad till någon i andra ändan av en telefonlinje:
”Jag har köpt kängor / eller inte kängor precis / mer som ett par tofflor / och en matsäck / det är smörgåsar / det är kaffe / det är en väska / jag har tänkt att vi ska gå / egentligen har jag inte tid / men jag tänker att om jag ringer snabbt / jag har en karta / russin / och en påse med min stickning”.
I en annan dikt, Grillad fisk, en av mina favoriter, står någon med en långpanna i händerna och undrar missriktat om hen är tydlig nog med sitt ärende (”du kan gå på doften / grillad fisk”), och i en tredje har någon utsiktslöst skalat frukt i ”fyrahundrafyrtio år”. Otack är världens lön!
Titelns ”fyrahundrafyrtio år” återkommer på flera håll i boken, en tidsrymd som eventuellt har någon mytologisk syftning men som jag främst uppfattar som ett ekdahlskt beläte med tidens alla svinaktiga egenskaper under västen. Eventuellt kan det förstås hjälpa att konservera skithögen: ”de åren skall fanimej läggas in / dill salt ättika dill stora dillkronor frön från dillkronor”.
Västerländsk musik utgår så gott som alltid från ett system där ettstrukna a har en frekvens på 440 hertz, och för läsaren har Ekdahls användning av ordet ”fyrahundrafyrtio” ungefär samma inverkan som en stämgaffel. Upprepningen ger en suggestiv grundton åt dikterna, ett molande som på ett utmärkt vis gifter sig med poetens ömsinta och vardagligt släpiga tilltal.
Fyrahundrafyrtio år är Lina Ekdahls musikaliskt mest genomförda diktsamling hittills, liksom nytt personbästa.
