Lundell vägrar vara insmickrande, igen

”Vardagar” blir guld tack vare detaljerna

helskärm

Vissa människor har som grundhållning att det är något fel på dem. Andra att det är något fel på världen. Ulf Lundell, så som han framträder i sina dagböcker Vardagar, lutar helt klart åt det senare hållet. Helvetet, som Sartre skrev, är de andra.

Ingen som har den minsta kännedom om denna vår nationalskald, artist och målare, född 1949, som debuterade som musiker med skivan Vargmåne 1975 och som författare med generationsromanen Jack 1976, kan ha missat att hans person alltid varit förknippad med en hel del gruffighet.

Jag har aldrig inbillat mig att vi är överens. Men eftersom jag trots allt är uppvuxen i baksätet till en bil där det spelades Ulf Lundell på allsångsvolym och jag har koleriker som Kalle Anka och John Goodmans Walter Sobchak i The Big Lebowski som mina spirit animals, tar jag mig an hans senaste Vardagar med viss förväntan.

Såpass mycket har Ulf Lundell haft på hjärtat denna gång att man inte släpper en volym av hans Vardagar som brukligt, utan två bjässar på en gång, med hans egna krafsiga fågelmålningar på omslaget. 2018 publicerades den första volymen, med dagboksanteckningar från 2017. Nu är vi framme vid Vardagar 6 och 7, som tillsammans utgör 1151 sidor och går från september 2020 till september 2021.

Lundell har bott på sin gård på Österlen i 14 år – utan insyn obs – och livet går sin gilla gång. Det vill säga: han lever ensam. Han har sina rutiner. Han arbetar. Han läser, skriver, målar, lyssnar på musik, samt befinner sig i ett pågående nyhetsflöde. Han betraktar fåglarna. Han har jävligt ont i ryggen och alkolås på bilen.

I slutet av förra boken fick han mejl från en kvinna. Nu träffar han henne, i samband med ett besök i Stockholm, och de inleder en relation. Inte utan motstånd från hans sida – men sannerligen inte utan glädje och entusiasm heller. ”Den kuk man har, den har man” utbrister han efter deras första möte. ”Fortfarande har man humor.”

Lundell fyller ju 71 det året så jag är lite bekymrad, men när han går och hämtar ut kukpiller på apoteket oroar jag mig inte mer – Ulf har varit med förr, tack och lov.

Det är detaljer som dessa som gör de här dagböckerna till guld. Lundell skriver i med- såväl som motgång. En gång pissar han på sig i bilen. Och i slutet av Vardagar 7 säger han sorgligt nog upp kontakten med sin äldsta dotter på grund av hennes åsikter om hans nya relation. Han är hopplöst oförsonlig och noll insmickrande – men också noll mottaglig för smicker, vad det verkar, vilket är sjukt befriande. Kändis, skriver Lundell, är ”det kanske löjligaste man kan vara”. Kan bara hålla med.

Det finns mycket annat Ulf Lundell tycker är löjligt. Melodifestivalen såklart, influencerkultur, identitetspolitik. Han läser Johan Lundbergs bok om postmodernismen i Sverige och ”skrattar som man gör åt Helan och Halvan ungefär”. Han har en pågående hangup på Joel Halldorf som han kallar för ”dörrförsäljaren” och Jonas Gardell som är ”skogstokig”. Miljöpartiet skåpar han ut som ”jönsiga”, ett ord jag härmed annekterar.

Ulf Lundells vantrivs i samtiden som han kallar den Nya Medeltiden. Han sörjer socialdemokratin. Han blir upprörd över gängmord och klaner och bidragsbrott och tycker svenskar är naiva – men argumenterar starkt emot såväl SD som Alliansen.

Det är något visst att läsa dessa kommentarer av ett nyss förflutet präglat av corona och konspirationer, befolkat av såväl Trump som Putin och Rasmus Paludan. Och samtidigt som dagboksanteckningarna kan vara ganska yxiga till formen är det något hypnotiskt med denna vilda mix av matinköp, fågelbad, läsanteckningar och tjafsiga kommentarer. Samt ibland hysteriskt roligt:

”Kroppen jobbar som bäst om du väljer bra råvaror”

påpekar Fredrik Paulún

Även han

ska en dag

dö

på en bädd av sallad”

Vardagar är det bästa jag vet och högtider kan dra åt helvete. Det tycker Ulf Lundell också. På så vis relaterar jag mycket till denne självutnämnde outsider. Men det har sitt pris och det är fasansfullt hur lite kontakt han tycks ha med barn, barnbarn och presumtiva vänner.

Här är en som verkligen satt skrivmaskinen framför allt. Om man med skrivmaskinen menar sig själv.