Orädd prosa som drivs fram av sin svulstighet

Men ”Kontinentalbanan” lider av lite för många och otydliga spår

Donia Saleh

helskärm

Raja Baharis andra roman Kontinentalbanan rör sig längs fyra kapitel som alla har med tågräls att göra. Ändå inleds den med att landningsstället fälls ut under flygplanskroppen. Man kan säga att romanen börjar där cirkeln sluts, där huvudkaraktären Nicolas begraver en illusion och gör ett slags bokslut.

Eller? Tänker jag när jag läst ut Kontinentalbanan. Romanen följer flera lager av Nicolas liv och begär efter sanningen, eller olika sidor av sanningen: vad hände egentligen med hans pappa när de flydde från inbördeskriget i Libanon? Med barndomsvännerna som han delade allt från politiska slagord som ”Pinnose mördare!” till snattade hockeypuckar och hemligheter med?

Frågorna utgår från en triangel – vilken inte ska förväxlas med ett triangeldrama – vars spetsar ingår i samma enhet, men aldrig når varandras uddar.

Romanen växlar ofta sömlöst mellan de olika tiderna i Nicolas liv. Som läsare är jag i pojkrummen i Malmö från barndomens och tonårens melankoliska och spänningssökande era men får framför allt följa med på resan till Pierre i det tryckande varma och pulserande Beirut.

Så småningom förflyttas jag även till Lasevåg i Norge, Santiago de Querétaro i Mexiko, Kävlinge och andra adresser i Malmö. Jag är, som man säger, ”all over the place” i romanen.

Men eftersom de oväntade tingen för Nicolas, som attrapperna och den khakigröna inredningen inne på klubben i Beirut är så tätt förknippade med soldater och vägspärrar och med sommaren efter att inbördeskriget upphörde – så är det kanske inte så märkligt att romanen ofta leder mig bort från den förväntade dramaturgin och in i andra spår. Det är inte bara det svikande minnet, det är de bortträngda minnena och förlusten av egna och andras minnen som hela tiden uppstår och resonerar i honom.

Raja Bahari parerar och växlar mellan olika platser och minnen – eller illusioner av platser och minnen, både fysiskt och mentalt – med syfte att nå fram till en samlad sanning, men med grundförståelsen av att detta är omöjligt.

Förhoppningen att triangelns uddar på något magiskt vis ska kunna förenas är ändå grunden för romanens dramaturgi som emellanåt har en så pass dramatisk uppbyggnad att den närmar sig något kusligt. Vad döljer egentligen Pierre om Nicolas pappa eller mamman Nadia?

Spåren är många och otydliga och ofta tappar jag bort syftet med Nicolas resa. Men visst är det också författarens mening, att trassla in läsaren genom olika historier, destinationer och sökanden efter sanningar.

Kanske är det den inre dramatiken som är romanens faktiska dramaturgi. Att leva i eftermälet av inbördeskrig – med de konsekvenser som kriget spottar ur sig och de lögner som ofta uppstår av nöd, för att skydda relationerna. Och det drabbande – men också högst levande – i att vi alltid står utanför varandra. För även om Nicolas, när han sitter på flyget, menar att en illusion nu har begravts – så betyder det egentligen bara att nästa tagit vid.

Det är en generös och orädd prosa, med stort gehör. Svulstigheten driver fram Kontinentalbanan genom handlingar och tankebanor, och inte minst genom dialogerna. De vibrerar av liv, paradoxer men också av värme och humor.

Relationen och dialogerna mellan Nicolas och Pierre vittnar om just det. Pierre får emellanåt Nicolas att framstå som en naiv malmöit med sin klarsynthet och humor. Jag vill verkligen sitta vid bordet intill dem, på uteserveringen i Beirut, röka vattenpipa, dricka starkt, arabiskt kaffe och tjuvlyssna på deras samtal. Jag trivs liksom i deras varma brokighet.

Men man blir inte alltid helt klok, och antingen är det bara att försöka lösa gåtorna själv eller att säga så här: de olika spåren gör den inte gott. Konsekvensen blir att jag allt mer distanserar mig från Nicolas. Men vad är det som Karin Boye säger: ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd …”

Om färden är själva prosan som en räls, så är mödan själva handlingen. Och ja, då är det värt det.