Mara Lees diktsamling är skriven ur smärtan
Runt mamman glider alla metaforer omkring
Publicerad 2026-01-01
”Min tunga moder” av Mara Lee
På en hed står en ljusblå trampolin. Längst ut på trampolinen står en dotter och väger, medan modern väntar på marken. Scenen i Mara Lees ”Min tunga moder” avtäcker ett djupt främlingskap i relationen mellan mor och dotter. Dramat är på en gång allmängiltig och mycket specifikt. En mor är något man har och inte har, det gäller oss alla.
Varje dotter ställer samtidigt sina alldeles särskilda frågor till sin mamma. I Lees dikt är frågan om ursprung smärtpunkten. Vad är en mor? Den som kallas mor i dikten framträder som oåtkomlig och fjärran, en medusagestalt med rött läppstift och vackra händer. Runt henne glider alla metaforer runt. Ingen pusselbit passar och bilden blir aldrig hel.
Dikten är skriven inifrån den smärtan, så gott det går. För i förlängningen är, som titeln meddelar, frågan om ursprung också en fråga om vilket språk som står tillbuds i en av brist präglad språkvärld. ”Min tunga moder” kan därför läsas som en sorgebok över en redan från början förlorad mor, men den kan också läsas som en sorgebok över den brist i språket som moderns frånvaro ger kropp.
Det låter abstrakt men är en högst konkret fråga för Lee. Hennes författarskap drivs av en stark sanningslidelse. När den tar gestalt, som i de dialogiska och dramatiserade avsnitten av ”Min tunga moder” sveper hennes frågor in inte bara dikten utan hela samhället i ett trassligt nät av kärlek och hat. Problemet är att när nätet fastnar i citat och referenser till andra konstnärer och teoretiker riskerar läsarkontraktet att rivas itu. För Lees författarskap drivs också av ett starkt teoretiskt begär som hela tiden problematiserar det poetiska. Med andra ord: kan man inte följa Lees teori blir stora delar av texten svårhanterlig.
Lee skriver till exempel att hon är poet som ännu inte har lärt sig använda metaforer. Ett sådant påstående är både teoretiskt avancerat och lite kokett eftersom det förstås inte är helt sant. På ett sätt kan den här boken läsas som en fantasi om att göra modern till det hon aldrig har varit, till just en metafor, för att få henne att tala och skapa mening där annars stopptecken är. Eller mörker, som den citerade Marguerite Duras kallar det. Som om dikten önskade att den ännu oftare citerade Anne Carson, eller Duras, inte bara hade varit diktens ursprung utan också diktarens. Pålitliga, tillförlitliga, frikostiga källor att ösa betydelse ur. Som en mor.
På ett annat sätt kan texten läsas som ett teoretiskt-poetiskt tillägg till Lees författarskap. Det blir tydligare och tydligare att hon inte arbetar med enskilda, avslutade verk. I ”Min tunga moder” står det att ”Ibland är litteraturen och fantasin den enda platsen där det går att närma sig sin nästa”. Det hade kunnat vara ett citat ur hennes avhandling i litterär gestaltning. Närheten till Carson har ju också rent faktiska grunder eftersom Lee har översatt henne till svenska.
För att göra rättvisa åt alla de problemkomplex som ”Min tunga moder” utforskar måste man nog läsa den som en del av ett mycket större arbete, i vilket Lees konstnärliga forskning, lyriska prosa, och blandform av poesi, essä och dramatik, alla är lika viktiga delar. Utan den förståelsen blir läsningen, symptomatiskt, präglad av brist.
Café Bambino: Mukbang & vi svarar på era frågor!
