Humorgodis med rötter här och där
Publicerad 2016-09-27
Magnus Ringgren läser om Ofissim – Malte Perssons fullblod till excentriker
RECENSION. Malte Persson har en retsamt intelligent ton i allt han skriver. Sedan man börjat kamma ut allt avvikande ur tidskriften Fokus är han den ende kvarvarande oförutsägbare krönikören. Om och när också han försvinner därifrån upphör min prenumeration.
Hans nya bok Om Ofissim består av en mängd små prosastycken – för många kan man tycka efter ett tag – det ena tokroligare än det andra. Den tradition han ympat in sig på är vittförgrenad. Först kan man tänka på mulla Nasruddin, bäraren av hela den islamska världens subversiva nonsens. Den gode mullan har betytt mycket för patafysiken, också för dess svenska mästare Claes Hylinger och Magnus Hedlund. Om Ofissim är uppenbarligen Malte Perssons gesällprov som patafysiker.
En annan rottråd går ner till musikern och excentrikern Eric Satie, mannen som uteslutande består av anekdoter, i förra sekelskiftets Paris. La belle époque med dess figurer och accessoarer skymtar ofta i boken. På närmare håll hittar man svenskt 50-tal, denna guldålder för osäkrad kortprosa. Den unge Bo Carpelan skyndar förbi, liksom konstnären och poeten Carl Fredrik Reuterswärd (till exempel i boken I lagens namn från 1957).
Ofissims främste samtalspartner är dock Willy Kyrklunds lilla storverk Mästaren Ma från 1953. Denna tragikomiska moralitet om en taoistisk filosof har bistått med allvarligt menad galenskap till Malte Perssons prosastycken.
Men den episka linje av mångtydiga vittnesbörd som Kyrklund lyckas foga in sin huvudperson i saknas här. Om Ofissim är ingen roman. På slutet förvandlas huvudpersonen till ingenting. Hos Kyrklund far mästaren Ma till väders i en utsirad stol på en pyramid av fyrverkeripjäser. Här ser man tydligt skillnaden mellan anekdotsamlingen och tragedin.
Sant kyrklundsk blir dock Malte Persson ofta i sin stil: ”Tystnaden, Ofissim, den godtyckliga tystnaden / den fyller du med din meningsdigra tystnad. / Frånvaron, Ofissim, den diffusa frånvaron / den fyller du med din påtagliga frånvaro.”
Ofissim är en sann kuf. Om mästaren Ma bär en förtvivlad filosofs flottiga mössa så går Ofissim i fez även när det blivit omodernt. Han spenderar sin lilla förmögenhet på ”nöjen, vetenskap och livets nödtorft”, men i övrigt gör han bara underliga saker. Han är lätt androgyn och uppträder ibland under namnet Miss Fio. Han skriver om tågtidtabellen på hexameter för att den ska bli lättare att minnas. ”Mot logiken kämpade Ofissim tappert men i slutändan förgäves.”
Vi möter alltså ett fullblod till excentriker. ”Ofissim, så väldigt enstaka du är!” Sådan är bokens övertygelse och självbild. Men det är en sanning med modifikationer, eftersom alla excentriker i grunden är så förvillande lika varandra. Liksom historierna om dem.
Det säkraste sättet att få Ofissim att somna är att berätta en rolig historia. Malte Perssons underfundigheter kan tyvärr få samma verkan. De är lite för många, lite för studentikosa, lite för bundna till sina älskade förflutna epoker. Tänk om ändå Ofissim hade fått bita tag i historiska realiteter, som våra samtida hipsters!
Kanske är det tidlösheten som tömmer boken på angelägenhet för att istället fylla den över brädden med luftigt humorgodis. Men en Ofissim om dagen håller ändå mjältsjukan borta. Nio av tio filmstjärnor använder Ofissim, de kan inte ha fel!
