Den milde Rosenberg blir plötsligt krigshetsare
Främsta hatobjekten är Trump och Putin
Publicerad 2025-11-04
”I lögnens tid” av Göran Rosenberg
Vad förväntar jag mig av en bok?
Att den roar och utmanar; åtminstone en gnutta humor, charm och originalitet; gärna ett par skamgrepp som får mig att hoppa till. Minimikravet är att den inte ska vara tråkig och förutsägbar.
Göran Rosenbergs senaste bok ”I lögnens tid – essäer och kommentarer medan tornet rasade” samlar hans journalistiska texter skrivna för framför allt Sveriges Radio och Expressen från 00-talet fram till i dag. De kan sägas sälla sig till den ymniga genren ”äldre bildad herre resonerar tryggt om samtiden, historien och politiken”. Tyvärr blir det väl många redan inslagna dörrar och den gamla vanliga skåpmaten från kulturetablissemanget.
Rosenberg är fast förankrad i den liberala demokratin och hans referenser kommer i princip alla från den västerländska kulturkanon och historieskrivningen.
På flera sätt är hans texter kloka, respektabla och sympatiska när de löpande kommenterar samtiden under de senaste 20 åren. Jag vet också att han har en trogen publik. Mina barns teaterlärare blir till exempel eld och lågor när hon ser mig läsa boken, prisar Rosenberg, och meddelar att den ska hon köpa till sin man i julklapp.
Rosenbergs främsta hatobjekt är Donald Trump och Vladimir Putin – båda är aggressivt ute efter att förstöra den västerländska demokratin – den ene inifrån, den andre utifrån. För trots att detta system består av fläckar, halvsanningar och hyckleri är det ändå det bästa systemet vi sen andra världskrigets slut har för att hålla den internationella ordningen och vår civilisation i schack.
Det handlar över huvud taget väldigt mycket om att vi människor måste ha en god moral och mycket mindre om materiella intressen och geopolitiska konflikter. Nato, EU och inte minst USA som världspolis måste till varje pris försvaras. Putin vill ha ”en nygammal världsordning där makt är rätt och de starka har rätt att styra över de svaga”, medan västvärlden vill ”försvara en ordning som ytterst är byggd på principen att makt, om än aldrig så stor, inte får betyda rätt”.
Jag hoppar faktiskt till (men på fel sätt) när den annars till synes milde Rosenberg plötsligt kommer ut som krigshetsande patriot: ”Genom hela mitt liv har drottning Elizabeth, på gott och ont, varit en symbol för det som brukar kallas Västerlandet eller på engelska the West, och det ögonblick då hon efter sjuttio år på tronen gick ur tiden råkade sammanfalla med det ögonblick då en rysk självvåldshärskare, med hot om kärnvapen, har inlett ett oprovocerat anfallskrig som ytterst och uttalat riktar sig mot detta Västerland (…) det är detta Europa (…) vi måste samla kraft och mod och offervilja för att försvara.”
I boken finns också fina partier som får mig att vilja sätta tre plus: till exempel när Rosenberg resonerar kring hem och hemlöshet med hjälp av författaren och förintelseöverlevaren Jean Améry, och när han skriver om den vördnad och ödmjukhet man drabbas av när man ser vår vackra blå planet från månen.
Också när han full av sorg skriver om det förlorade landet Israel som valt helt fel väg, och den vidgande klyftan mellan judar som minoritet i diasporan och judar som förtryckare i staten Israel.
Men också här är det intressant att notera en tydlig hierarki hos Rosenberg: västvärlden och det väststödda Israel verkar trots allt äga den mest överlägsna moralen och förväntas därmed ta det stora ansvaret för att handla rätt och sträcka ut en fredlig och försonande hand till palestinierna. Palestinierna och araberna är däremot hopplöst enfaldiga, maktlösa stackare, utan egen moralisk agens, som det gäller att vara snäll mot och tämja (så de inte blir farliga). Ryssar och kineser är någonstans mitt emellan statusmässigt, men de är farliga på riktigt, utgör ett reellt hot mot den rådande världsordningen och måste därför verkligen jobba på sin moral eller till och med krigas mot för att inte vi alla ska gå under.
En kolonial och imperialistisk blick om något, men maskerad som progressiv.
Café Bambino: Hur tappade vänstern frågan om frihet? Med Lea Ypi
Konstpodd: I själva verket
