En källarmänniskas bikt

David Wiberg bygger skickligt upp obehaget

helskärm

När ska jag älska min nästa som mig själv?

Frågan har slutat vara föremål för konstruerade tankelekar.

Statsministerns tal till nationen för några veckor sen informerade oss om att ”den stunden är nu. Den dagen är här. Och den uppgiften gäller alla”.

De orden tänker jag på medan jag läser ”En vuxen människas bekännelser”, multikonstnären David Wibergs första roman för vuxna. Han är verksam som skådespelare, dramatiker, illustratör och har tidigare gett ut två kritikerrosade ungdomsromaner.

Mannen utan namn vars bikt vi lyssnar till är utan tvekan någons nästa.
Föräldrarna reser bort över julen, han ska passa deras hus. Samtidigt ska systerns familj som han står väldigt nära flytta utomlands på grund av jobb. Våndan över avskedet driver mannen att rannsaka en sårig kärleksrelation i sitt förflutna. Runtom finns barndomsvännerna och ett antal minnesvärda bipersoner.

Allt är helt normalt.

Men vad är det som gör att vännerna tassar på tå runt honom? Varför står hans familj i jourberedskap? Psykologen som vänder in och ut på sig för att hitta en positiv vinkling, varför avslutar han kontakten så skyndsamt? Och varför är alla så angelägna om att låtsas som om ingenting särskilt händer?
Wiberg bygger skickligt upp ett växande obehag.

Huvudpersonens tolkningar av människor och situationer skaver och skevar. Det är så uppenbart att hans världsbild är uppåt väggarna att läsaren drivs att vända blad i närmast skamfylld jakt på skärvor av acceptabla förklaringar.

Ångesten, alkoholen och självskadebeteendet finns där men räcker inte till, det måste vara något annat som är fel på snubben, men vad?

Jag tänker att han är en källarmänniska, en andlig broder till männen i Tomas Bannerheds ”Lugnet” och Henrik Bromanders ”En vän av ordning”, alla sprungna ur Dostojevskijs ”Anteckningar från källarhålet”.

Titeln ger en fingervisning om romanens ärende och petar på en känslig punkt för alla som har en nästa att älska och ta hand om, alla som behöver vara där för någon annan.

Vad gör man med människor som aldrig blir vuxna? Som livet ut måste tas om hand? Av åldrande föräldrar, trötta syskon, skrämda partners och slutligen av sina egna barn?

Skamsna och oroliga anhöriga bäddar runt, fixar jobb och lägenheter, vågar inte säga ifrån av rädsla – för vad? För att allt ska rämna och personen ifråga löpa amok? Man ägnar sig åt avancerad skadereducering och det är nog det som är bokens svarta hjärta: vad hade denna människa hittat på om inte alla rusade till hennes undsättning?

Familjens flyktförsök ser ut att misslyckas i romanens öppna slut.
Huvudpersonens desperata fråga fortsätter att hemsöka mig: ”Är det så svårt att lista ut att jag måste tas om hand?”