På resa genom språkets oändlighet
Ann Hallström vågar vara vilse i samtiden utan att bli handfallen
Publicerad 2020-08-27
Det är inte lätt att beskriva Ann Hallströms poesi. Till och med ordet ”poesi” framstår som alltför ”poetiskt” för att artbestämma en text som till varje pris vill undvika att erbjuda enkel igenkänning, eller något förföriskt intimiserande ”aha!”
Ändå finns det inget svårbegripligt i hennes dikt: ”Det är inte naturen det är fel på, den intresserar mig ännu som underverk / och inte bara de planetära subjekten, de svarta hålens libretton, snödrop- /par. Det är inte världen det är fel på, det måste vara människan, hennes / skamliga, skamlösa krig.”
Diktorden placerar sig, kort och gott, i den värld där de måste befinna sig. Ta bara titeln på Hallströms bok: Enet!
Vad fan ska det föreställa?
Virket från en en, buskträdet som kan ha stått där sedan medeltiden? En-sam, en-as, en-andet, den ene?
Bokens fem avdelningar, skilda åt såväl i stil som temperament, som tilltal och förtvivlan framstår bitvis som en sorts andliga övningar, någonstans mittemellan Loyolas och Gullbergs: ”Drifter, underdrifter, sys in som nattfjärilar, / övningar att behålla annat än rörelse, stillhet, / möta någon att kunna älska, / inte bara vara älskad, oälskad, sådana tankar”.
Att läsa sig igenom Enet får mig att tänka på en resa genom det samtida språkets tröttsamma oändlighet, där de oavbrutna kombinationsmöjligheterna uttrycker en existentiell förtvivlan. Att vi tar slut är inte det som framför allt jagar skräck i oss, utan att vi för alltid förblir oavslutade, aldrig nöjda. Och när ”jag”, och emellanåt ”du”, dyker upp i dikten är det inte för att manifestera sig själv utan för att inta sin enskilda position i ett ögonblick.
Åtminstone från och med sin tredje diktsamling, Saknaden från 2010, har Ann Hallström skrivit för en tid där var och en tvingas hålla sig till en bestämd uppfattning om denna tid. Där var och en citerar någon som har mer rätt än en själv, eller åtminstone låtsas göra det. På det sättet kan man alltid överlåta bevisföringen på ett tidigare led i verkligheten och helt fokusera på de just-nu-iga brösttonerna.
För att motsätta sig en sådan tid tvingas texten hetsa sig själv, häckla sin egen brist på verklig och verklighetsanknuten förmåga att handla. Och därmed kunna överväldiga sin egen textbundna existens. Kanske det som är all väsentlig litteraturs naturvuxna förtvivlan. Att våga vara vilse i en sådan tid, som Ann Hallström vågar vara, är inte detsamma som att vara handfallen:
”Önskar att den här texten inte hade fog för sig, den ingår i ett trist uppdrag: att vara en sorg, en smärta, ett samvete.”
