Som en förgylld dödskalle i en landsortskyrka

Det är svårt att värja sig när det förflutna trycker på i Maria Stepanovas poesi

Publicerad 2021-10-09

Maria Stepanova, aktuell med ”Kroppens återkomst”.

”De radar upp sig bakom ens rygg som en stor kör bakom en solist, och musiken är komponerad för minst sjuttio år sedan.”

Så skrev den ryska poeten Maria Stepanova i prosadebuten Minnet av minnet från 2019. Det var en myllrande släktberättelse men också en reflexion över historien och minnet, och en bok av det där slaget som läsaren kunde slå upp praktiskt taget var som helst och vara säker på att hitta något spännande eller överraskande. En höjdare, med andra ord.

Också i diktsamlingen Kroppens återkomst, i snitsig och uppfinningsrik översättning av Ida Börjel och Nils Håkanson, gör sig Stepanova till flaskhals för det förflutna.

Bokens inledande svit, av sammanlagt fyra, vänder sig inåt, mot sin egen klang, mot de fina trådar som åtminstone i föreställningsvärlden förbinder exempelvis en obsolet verbform (”gingo”, ”sjöngo”) med det förgångna, eller den döde med hens gravskrift. Kanske, tycks dikten profetiskt mena, finns här en väg ut eller tillbaka, för återuppståndelse, återupprättelse. Det gäller bara att ordna språkets knotor rätt.

Poetens sökande hållning resulterar i alla händelser i fantastiska bildsammanställningar, av en sort som får mig att associera till Zbigniew Herbert och andra underjordiska och östeuropeiska metaforsprutor från kalla krigets dagar. Marie Lundquist kan vara en svensk referens, men så är ju Lundquist också en smula ”polsk” i sitt anslag.

Så här kan Stepanova skriva: ”Unga små soldater / i alldeles för vida byxor / skjuter upp som stammar längs gatan om våren”.

Eller så här: ”Herrelöst nakna ska proteserna löpa / som byrackor bakom festtåget”.

Jag skulle kunna stapla citat artikeln ut, för Kroppens återkomst odlar en barock frodighet som inte är så vanlig i den nyare inhemska poesin, och som därför piggar upp som en förgylld dödskalle i en i övrigt lutherskt tillbakahållen landsortskyrka.

Bäst tycker jag nog om sviten Kläder utan oss, en förgänglighetens tumlande lyriska tvättomat, upplagd som en löst sammanhållen sonettkrans där varje sistarad hugger nästkommande dikt i ryggen.

Kläderna, en gång stretade vi fram i dem längs gatorna, i damm och juliljus. Nu väntar tensider, blekmedel och sedan Stadsmissionens loppis: ”Sist är en fläck med körsbärssylt, / halvt uttunnad, genomskinlig, nästan färglös, / nu helt färglös, nu knappt en fläck, / en skugga som söker sin plats”.

Poesin är förmodligen det mest hyfsade verktyget vi har för att förstå och finta oss förbi tidens Inte en jävel över bron. Kroppens återkomst stannar dock inte vid en vilsam solidaritet med det som är förbi, utan manar snarare till en statsomvälvning i stil med Dödens triumf av Pieter Brueghel den äldre.

Åtminstone jag har svårt att värja mig när det förflutna trycker på och vill störta sig tillbaka i Stepanovas dikt, genom vokalernas håligheter och ringen över å.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.