Gardell står i vägen för sin egen berättelse

Han är inte den enda som kan skriva hbtq-kampens historia

Nioosha Shams

helskärm

Jonas Gardells nya roman Ett lyckligare år tar sin början i en droska, som vid mitten av 1800-talet transporterar en ung Pontus Wikner till Uppsala, där han ska studera och söka lyckan. Pontus Wikner skrev sina memoarer och lät låsa in dem på Uppsala bibliotek, för att inte öppnas förrän långt efter hans fru och barn var döda. Hans bekännelser var nämligen skandalösa för sin tid. För hans kärlek till män saknades ännu ord i det svenska språket.

Det är inte förrän efter 111 sidor, då vi får ta del av dessa memoarer, som jag blir berörd på riktigt. Gardells språk och utifrånblick på Wikner är nämligen käck och övertydlig i sitt bildspråk. Berättarrösten försöker komma nära huvudpersonen, men är samtidigt milslångt bort. Stundtals används 1800-talets ord och skrivsätt, och stundtals Gardells talspråkliga instick och åsikter. Läsningen bli hackig och det blir svårt att känna närhet till huvudpersonen.

I bokens andra halva hoppar vi till det tidiga 1970-talets Örebro, där vi får följa karaktären Ronny (även han baserad på en verklig person, som inte vill gå ut med sitt verkliga namn), som likt Pontus Wikner är en ensam homosexuell man i ett Sverige som ännu inte är öppet och redo att ta emot någon som han. Ronny lever i tysthet och ensamhet, tills han på radio får höra om Stonewall-upproren, och inser att en förändring är möjlig.

Stonewall ja, det nämns lite kort som startskottet för en hbtq-kamp som snabbt når Sverige och så småningom resten av Europa. Här nämns även bokens enda icke-vita person i en enda mening: ”När polisen tar in latinan Sylvia Rivera på toaletten för att undersöka hennes kön börjar hon plötsligt göra motstånd”. Ingenstans nämns det att majoriteten av de som drabbades av polisens våld på Stonewall Inn och omkringliggande barer och områden, var svarta och bruna, och att även majoriteten av de som startade upploppen var svarta och bruna.

För en bok som påstår sig handla om ”vår historia” är det konstigt att en så stor del av vad som var startskottet för en hbtq-kamp världen över raderas. Homofobin bottnade även i rasism.

Efter berättelsen om Ronny får vi emellertid läsa om Vanja, en lesbisk aktivist som tar del i kampen. Skildringen av Vanja och hennes kärlek till Kerstin är skriven med ömhet, och jag funderar på vad det är som får mig att vilja vila i den här delen av boken. Jag inser att det är avsaknaden av Gardells egen röst. Kanske har det att göra med att författaren känner ett större avstånd till dessa karaktärer, och därför håller sig till intervjumaterialet utan att lägga till sina egna åsikter.

Men delen om Vanja och Kerstin är kort, och efteråt landar vi i ett slags tal från författaren, som avslutas på hans lantställe där han sitter och skriver. Och här blir det återigen tydligt att det som skildras i boken är Gardells historia, inte hbtq-kampens allmänna historia. Som han skriver på den sista raden: ”Tack för att ni skriver min historia.”

I en intervju i Boktugg förklarar Gardell att detta är den bok hans författarskap lett fram till. ”Det här är vad jag måste göra och det finns ingen annan i Sverige som kan skriva det här.” Den attityden präglar hela boken. Hans röst blir högre och starkare än de historiska aktivister som boken faktiskt handlar om.

Är det verkligen sant, att Jonas Gardell är den enda i hela Sverige som hade kunnat skriva den här berättelsen? Jag skulle vilja påstå att så inte är fallet.

 Uppdatering 230120: Jonas Gardell och Mark Levengood separerar