Den här boken är överflödig

Journalisterna tillför ingenting nytt om varken Kurt Lundin eller Förintelsen

Författarna Johan Ulvenlöv, Matti Palm och Anders Larsson.
Författarna Johan Ulvenlöv, Matti Palm och Anders Larsson.

På kvällen mot julafton 1943 försökte fyra män förgäves stjäla en båt i skånska Mölle. Tre av dem var danska flyktingar desperata att komma i kontakt med anhöriga på andra sidan sundet. Den fjärde, Kurt Lundin, var drivande och hade mer dubiösa syften. Han utgör också huvudperson i den populärhistoriska boken Husiatyn. Förintelsen som Sverige glömde, skriven av journalisterna Johan Ulvenlöv, Matti Palm och Anders Larsson.

Lundins livsföring hade varit kringflackande och föga förebildlig. Läroverksstudierna på olika orter förblev ofullbordade och som tonåring skrevs han in i flottan som skeppsgosse. Efter att ha rymt från sitt fartyg i Nordafrika avskedas han och får avtjäna ett månadslångt fängelsestraff.

Lundin är bara femton år när han återvänder till hemstaden Borås – med ett ankare på handen och svansen mellan benen – och söker sig till den svenska nazistiska rörelsen. Han blir både ”furugårdare” och ”lindholmare” och gör en kort sejour som Finlandsfrivillig. Sommaren 1941 tar han värvning i Waffen-SS, tjänstgör på östfronten och förser den svenska nazistpressen med propagandamaterial.

Lundin erbjuds gå en befälsutbildning i Tyskland, men mäktar inte ta examen. I stället får han order om att inställa sig som menig soldat i Finland och att på resan dit försöka locka fler svenskar till SS. Företaget blir ett fiasko: På fyllan avlossar han ett vådaskott inne på restaurang Riche och polisen kan snart nog slå till mot den nazistiska ”värvningscentralen” på Östermalm med ett nytt kort fängelsestraff som följd.

Lundin är alltså redan kantstött och i klammeri med rättvisan när han grips för båtstölden i Mölle och misstänks för att spionera på danska judiska flyktingar. Antagligen är det för att stärka sina aktier som han beredvilligt berättar för den svenska polisen vad SS-divisionen Wiking har ägnat sig åt i Sovjetunionen. Särskilt ordrikt redogör han för massakern på hundratals judar i den lilla ukrainska staden Husiatyn den 6 juli 1941.

Varken Lundins bevekelsegrunder eller det faktum att han anslöt till enheten först efter det att massmorden genomfördes får Ulvenlöv, Palm och Larsson att tvivla på vittnesmålets värde. I stället betraktar de det som ett scoop att bygga boken kring.

Meningen med den namngivande metoden är att skapa närhet – att skänka erkännande åt offren och utkräva ansvar av förövarna – men effekten blir förlorat fokus och skymd sikt.

Förutom Lundins förehavanden försöker författarna fånga Förintelsens generella fasa på en given geografisk plats. De vandrar i gränder och samtalar med över- och efterlevande. Storögt konfronteras de med ett centraleuropeiskt mikrokosmos där gränserna ständigt skiftade och storpolitik och lokala konflikter förstärkte varandra på förödande vis. Det är välbekant i stort och allt för detaljerat i smått.

”Ett av de första offren blir Jopak, som de andra byborna beskriver som säregen” […] ”Andra som tjänstgör vid säkerhetspolisen är bland annat Albert Brettschneider, Richard Pal, Kurt Köllner och Willi Müller”. Meningen med den namngivande metoden är att skapa närhet – att skänka erkännande åt offren och utkräva ansvar av förövarna – men effekten blir förlorat fokus och skymd sikt.

Skildringen av Lundins svenska sammanhang är skissartad och tillför inte heller något avgörande nytt. Såväl den tidiga svenska nazistiska rörelsen och de SS-frivilliga som Sverige som säker hamn för krigsförbrytare har exempelvis utforskats historiskt av Helene Lööw och Mats Deland, men också uppmärksammats journalistiskt av Bosse Schön och Tobias Hübinette.

Som antyds av bokens anklagande undertitel finner författarna det förkastligt att det svenska rättsväsendet inte reagerade på Lundins vittnesmål och betraktar därför sin bok som ”den förundersökning som aldrig blev av”. Konkret betyder det att de, förgäves, försöker få svenska och tyska myndigheter att öppna ärendet på nytt.

Det är förstås ett anakronistiskt angreppssätt, men också sorgligt symptomatiskt för en tid där juridiken av allt fler ses som det enda verktyg med vilket vi kan värdera och ta ställning till historien.

Förflutna förbrytelser blir inte mindre förfärande för att domstolsförhandling saknas. Om Förintelsen måste vi förstås fortsätta att berätta, men detta förblir en överflödig bok.

Publisert:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.