Kampen på planen och striden utanför
Fotboll är politik – och ibland bara en förevändning för att slå nån på käften
Publicerad 2021-01-15
Neapel, Leipzig, Prag och Barcelona. Runt om i Europa har våldsamma supportergrupperingar deltagit i gatukravaller och kallat det för protester mot rådande coronarestriktioner. Också när läktarna står ödsligt tomma är fotbollen ”en kulturyttring som påverkar samhället”.
Citatet är hämtat från och bär upp Ekim Çağlars bok Fotboll i krig och fred. Genom talrika exempel visar skribenten och författaren att fotboll inte bara är världens vackraste idrott, utan också ett fenomen intimt sammanvävt med samtidens ideologiska strömningar och sociala spänningar.
Med sina stora åskådarmassor, starka platsbundna identiteter och kraftmätningen inbyggd i spelets idé besitter fotbollen en både förtjusande och förödande kraft.
Att fotboll – som sport och kultur – har använts för att bygga nationer och legitimera auktoritära regimer är föga förvånande. När Argentina vann VM på hemmaplan 1978 utbröt exempelvis en enande eufori som spelade den sittande militärjuntan i händerna, trots att mästerskapet var starkt ifrågasatt och utlöste internationella protester mot det brutala styret i landet.
Också för den som vill riva ner den rådande ordningen är fotbollen användbar. FC Barcelona och Athletic Bilbao har länge upprätthållit en katalansk respektive baskisk identitet och på så sätt utmanat den spanska centralmakten.
När motsättningarna inom den jugoslaviska federationen tilltog fungerade de mest hårdföra supportrarna till Dinamo Zagreb och Röda Stjärnan först som förebådande fanbärare för kroatisk respektive serbisk nationalism och förvandlades sen till paramilitära förband i det besinningslösa krig som följde.
Till skillnad från många andra som skriver om fotbollens väsen i vid bemärkelse är Çağlars stil effektiv, stram och föredömligt fri från överflödiga adjektiv. Att språket bitvis blir onödigt stumt hänger samman med att författaren bestämt sig för att nämna nära nog varje välkänt exempel på fotbollspolitik. Inte sällan skyndar han vidare just när det börjar bli spännande.
Gärna hade jag följt med längre på promenaden genom Erdogans uppväxtkvarter i Istanbuls utkanter och lärt mig mer om den turkiska fotbollens politiskt kodade konflikter. Att Çağlar dessutom – precis som i debuten Propagandafotboll – porträtterar politiskt engagerade fotbollsprofiler som Didier Drogba och Megan Rapino förstärker det splittrade intrycket.
En del underligheter dyker upp under läsningen: Den västtyska ilskan efter semifinalförlusten mot Sverige 1958 berodde framför allt på att det högljudda och organiserade svenska hejandet på Nya Ullevi inte ansågs vara sportsmannamässigt.
Och nog hade det funnits anledning att fundera kring maskulinitetens betydelse för det ritualiserade våld som bär upp mycket av fotbollens politiska potential; eller för den delen att både fotboll och politik ibland bara är en simpel förevändning för att slå någon på käften.
Att Çağlar egentligen kan sina saker märks inte minst i inledningen till kapitlet ”Inkludering och mångfald”. Här väver han med skicklig självklarhet samman egna erfarenheter, intressanta iakttagelser och relevanta forskningsresonemang för att närma sig en av det samtida Sveriges verkliga ödesfrågor. Om detta, och bara detta, får gärna hans nästa bok handla.
