I Garbos sällskap

En småmysig roman om två kvinnors vänskap som lindrar ensamhet och överlistar patriarkatet

Anneli Jordahl

Ellen Mattsons bästa gren är miljöskildringar, hon kan färgsätta vilken tidsepok som helst och få den att dofta och ljuda. 1800-talets karga Bohuslän fick liv i förra romanen Glädjestranden. Här i Vinterträdet kliver läsaren in i ett kaliforniskt 30-tal. Ett soldränkt Hollywood bland filmstjärnor som lever efter devisen: du blir aldrig tillräckligt rik eller slank nog. Det gällde också Greta Garbo. ”Närmare än så här kan man inte komma ikonen Garbo”, står det på baksidestexten. Det är inte sant. Det är inte heller Mattsons avsikt, trots att romanen om Garbos liv bygger fakta.

”Det går inte att berätta en annan människas liv”, konstaterar den mångsidiga Vendela Berg. En fiktiv ung kvinna från Göteborg som av en slump blir Garbos sekreterare, pengaplacerare och sällskapsdam. Vendela försöker berätta sanningen om Garbo, men ger upp. De delade vardag i flera år, men kände hon henne? Ellen Mattson leker med, och kommenterar den urgamla men just nu så livaktiga genren – fiktion av en historisk person - blinkar åt P O Enquist och Sara Stridsberg. Hon använder inte Garbo - som exempelvis Joyce Carol Oates gör med Marilyn Monroe – för att läsaren ska ”känna med henne” i hemlängtan, sömnlöshet och sexistiska filmroller.

Tonen i Vinterträdet är snarare sval, gäckande och munter. Männen friar sig fördärvade, som den snutfagre svenske filmstjärnan Nils Asther och John Gilbert, förstås. Asther blir, jämte Vendela, en mer levande person än Garbo, som tilldelats en biroll i romanen om sitt liv. Mattson är besläktad med filmare som anser att närbilder är ett billigt trick för att skapa falsk intimitet, intriger bryr hon sig inte heller om. Hon är stämningsbyggaren som rollbesätter med de rastlösa och rotlösa, de som söker hemkänsla, men hårdmarkerar integritet. Vem skulle passa Ellen Mattson bättre än den omvittnat skygga och undflyende Greta Garbo. Hon som ständigt flyttar till nya adresser för att slippa närgångna fans. Men vem är Garbo? Vendela, Asther och manusförfattaren Mercedes de Acosta, som är blixtförälskad i filmstjärnan, pratar i mun på varandra om stjärnans vackra hålfot. Alltmedan Garbo simmar några vändor till i poolen, solar och äter ett salladsblad.

Gott så. Men Mattson sätter bitvis krokben för sig själv. Hon vacklar och vill trots allt visa upp sin Garbo. Bitvis lägger hon pliktskyldigt redovisade fakta och årtal – om Mauritz Stiller och svensk filmindustri - i Vendelas och Asthers mun. Ambivalensen stör. Varför valde inte Mattson fiktiva karaktärer hela vägen, när hon ändå uppfunnit Vendela? Hon hade varit friare då. Amerikanska filmsällskap har hon ju lustfyllt skildrat tidigare i romanen Splendorville.

När jag tänker bort att Vinterträdet handlar om Garbo blir den faktiskt bättre. En småmysig roman om hur tillfälligheterna styr och om hur två kvinnors kompanjonskap kan lindra ensamheter och stundom överlista patriarkatet i den pengastinna filmbranschen.