Jonas Brun ger tillbaka till sin dementa mor
”Hon minns inte” är en varsam memoar från glömskans rike
Publicerad 2021-12-28
Hon minns inte. Med de orden börjar varje kapitel i Jonas Bruns bok om sin Alzheimerssjuka mamma. ”Hon minns inte ordet snö”, kan det heta. ”Hon minns inte att hon var rädd för hundar” eller ”Hon minns inte att syrenerna doftar”.
Samtidigt kallas boken för en memoar – för medan minnesförlust läggs till minnesförlust utgör boken som sådan snarare en inverterad rekonstruktion. En sons mycket varsamma dokumentation av dessa minnesförluster och deras sammanhang.
Till skillnad från självbiografin har memoaren som syfte att även skildra större historiska skeenden och idéer, från hertigen av Saint Simon till Charles de Gaulles krigsmemoarer eller för all del Karl Gerhards megalomana memoarer. Jonas Brun bemäktigar sig alltså denna tämligen anspråksfulla och manligt belastade genre och skriver en bok om – sin mamma. Samtidigt hakar han på ”en lång tradition av bögar som skriver om mödrar”: Proust, Roland Barthes.
Brun som är både författare och psykolog, befinner sig i ständig dialog med såväl konst som hjärnforskning.
Den här boken börjar med slutet och slutar i början. I det enda tempus som minnesförlusten godtar: presens. Varje kapitel är således ett steg tillbaka i tiden. De olika momenten inom vårdapparaten. Boenden. Sjuksköterskor. Symptom. Situationer. Dementa damer som försöker lura sig ut från avdelningen. Mötena med biståndshandläggare. Och inte minst Jonas och hans far, som var och en för sin kamp.
Genom en mycket saklig och återhållen prosa, lyckas Jonas Brun skildra detta jävla helvete utan att det någonsin känns påträngande. Meningen ”När hon dör är jag inte där” – med allt vad den innebär – får inte ens inleda ett nytt stycke, utan ligger inbäddad i den löpande texten.
Jag tycker också mycket om Bruns förmåga att fånga moderns sönderfallande språk som är så hjärtskärande konkret. Som när hon mår dåligt utan att kunna beskriva hur, gång på gång upprepar ordet ”usch”.
Samtidigt kommenterar Jonas Brun sin egen dragning till förföriskt snygga formuleringar, som han måste förkasta: ”Jag vill så gärna fly in i det vackra ––– Jag skriver mig igenom den här sjukdomen. Det är ett sätt att försöka få fast i henne, hon som hela tiden förvandlas, rinner undan. Jag ringar in henne med ord.”
De senare åren har vi sett alltfler skildringar av alzheimers i litteraturen, så sent som i våras Anna-Karin Palms fina bok om sin mor, Jag skriver över ditt ansikte.
De är alltid så att säga skrivna av vittnet. Av någon annan. Alzheimers beskrivs ju som de anhörigas sjukdom.
Mot detta protesterar Jonas Bruns mamma: ”Det är ju min sjukdom”, utbrister hon. Denna bok läser jag som ett sätt att ge henne någonting tillbaka.
