Flickvän och svärmor i kamp om en skör man
Dialogen haltar men få skriver bättre om dåliga stämningar än Johanna Frid
Publicerad 2023-05-16
Männen i dag darrar, kräks, svimmar och lägger sig med migrän mitt på dagen. Rollen som hysterika har övertagits av grabbarna, skrev Isabelle Ståhl i DN nyligen. Anledningen, menade hon, var belastningen: killar förväntas vara duktiga flickor, actionhjältar och inta planeringsrollen vid tinderdejter samtidigt.
Huruvida det ligger något i detta på makronivå lämnar jag osagt, men litteraturen svämmar sannerligen över av manlig skörhet. Kanske är det därför som huvudpersonen Harald i Johanna Frids nya roman ”Haralds mamma” känns så ikonisk. Han lider av IBS, sömnbesvär, gråtattacker och får hysteriska skrattanfall när han tappar brallorna på Ica. Vid sin ena sida har han flickvännen Claudia, berättarjaget, som analyserar honom som en kall professor Higgins. Vid sin andra sida en mamma som stoppar in honom på kurorter, förlåt behandlingshem, i berglandskap. En Brontë-syster hade inte kunnat göra det mera gotiskt.
Johanna Frid fick sitt genombrott 2018 med ”Nora eller Brinn Oslo brinn”, som bland annat belönades med DN:s kulturpris. Det var en kolerisk bekännelseroman om svartsjuka i Instagram-tider, där kvinnan tog den kontrollerande, manligt kodade rollen. Där visade Frid en osviklig förmåga att skriva dråpliga scener, kryddade med en ”ful vrede”. Precis som hos Kerstin Thorvall tycktes en spärr saknas, berättarjaget var skoningslös mot allt och alla. Trots detta försvann aldrig känslan av att boken porträtterade en vacker kärlekshistoria.
I flygplatsbaren utkämpas en strindbergsk dödsdans mellan svärmodern och svärdottern
Även ”Haralds mamma” har en förtätad stämning. Den utspelar sig på en flygplats under ett dygn, där Claudia och mamman väntar på att Harald ska anlända från en norsk fjällvistelse. I flygplatsbaren utkämpas en strindbergsk dödsdans mellan svärmodern och svärdottern. I karaktärernas hjärnor trycker traditionerna som en mara: svärmodern ser med klassförakt på Claudia som kommer från en missbrukarfamilj. Claudia ömsom förfasas över hur svärmodern kväver sonen med sina omsorger, ömsom känner avundsjuka.
”Haralds mamma” har en svavelosande stämning över sig, och som läsare sitter man i ett skruvstäd när Frid gestaltar hur Claudias och Haralds förhållande långsamt havererar.
Däremot lyckas hon inte med scenerna på flygplatsen. Egentligen är det märkligt: få samtidsförfattare är så bra på att gestalta illvillig stämning som Frid. Dessutom har hon, likt Kristina Sandberg i Maj-trilogin, lagt in en passivt aggressiv inre monolog, ett kommentatorspår till replikväxlingen.
Men det är just detta med replikerna: Frid kan inte skriva dialog. I porträttet av svärmodern börjar agendan – att porträttera den fallna 68:an – lysa igenom. Svärmodern, som ombildat sin lägenhet och gått över till friskolan men behållit de radikala fraserna. Till exempel kan hon skryta om sin ”djupt rotade känsla för rättvisa” och beskriva sig som en ”tidlös feministisk förebild”. Vem sjutton talar så? Problemet bottnar i att svärmodern är en pappfigur, omgiven av bråddjupa karaktärer. Kontrasten gör att scenerna blir fåniga.
”Haralds mamma” är som bäst när den gestaltar förälskelsen mellan IBS-mannen och hans kallhamrade flickvän. Då doftar romanen som förgiftade blommor i vårregn. Men när den tredje parten kommer in i bilden tappar boken sin lyster. Så till nästa roman behöver Frid inte försöka ”säga något om samtiden” utan i stället ägna sig åt skoningslös rannsakan. Samhällskritiken smyger ändå in bakvägen.
