Med attityden hos ett småberusat krogragg

Sang Young Parks rättframma bekännelser och drastiska skämt drabbar en

Publicerad 2023-05-14

Sang Young Park är född 1988, bor i Seoul och har en examen i franska från Sungkyunkwan university. Innan han debuterade som författare har han arbetat som redaktör för ett magasin och som copywriter.

Rastlöshet är en oro i kroppen eller mentalt, som gör det svårt att sitta still. Rastlösheten kan vara en effekt av fysisk eller mental understimulering. Eller av att samhället man lever i uppfattar en som så obegriplig att man ständigt tvingas in i farsartade rollspel och dubbelliv. Än får man låtsas vara sin kärlekspartners kyske studiekamrat. Än får man dölja sin hiv-status för att inte riskera jobbet.

Och när ens mamma kommer på en mitt i bögkyssen, och skickar iväg en till en sluten avdelning på ett psykiatriskt sjukhus, ja, då är det kanske inte så mycket frågan om dubbelliv som att saker och ting kommer upp till ytan. Harmonisk blir man inte för det.


Young, den i flera avseenden splittrade huvudpersonen i sydkoreanska Sang Young Parks roman ”Kärlek i Seoul” är en ung, grovtrutad nattfjäril. Romanens ”ständigt pank” vetter inte mot rännstenen, utan mot en urban, medelklassig konsumtionskultur, präglad av västerländska influenser. Young lever för att festa, ligga, undvika sina studier i fransk litteratur och att bakfull sitta av tiden på olika arbetsplatser. I ett rappt flöde, böljande mellan depression och extas, berättas hans historia.

Det finns en färgstark bästa väninna. Det finns ett supande böggäng. En cancersjuk mor. Och en längtan efter kärlek som gång på gång trasslas sönder av åtråprincipen att dras till den undflyende och stöta bort den som kan bjuda fast mark under fötterna.


Den korta romanen är komponerad i fyra löst sammansatta delar. Och det är typ samma Young vi följer i något olika skepnader. Greppet funkar litterärt, det finns en sorts kringdrivar-musikalitet över hur gestalten Young skiftar något i konturerna. Man kan läsa det psykologiskt, som att det är olika delar av samma ”jag” som träder fram i de olika avsnitten. Eller mer sociologiskt, som att olika aspekter av seoulskt bögliv fyller ut samma karaktär. Det är varken coming of age eller coming of gay. Youngs unga liv är något pågående, där inga riktiga avslut eller slutsatser formuleras.

Jag sitter och ler ganska mycket under läsningen. Trots att ”Kärlek i Seoul” tar en till en del smärtsamma ställen. Det rastlösa tempot står i vägen för fördjupning, men det är ofta det slår över i något kvickt eller fyndigt. En tendens som låter sig läsas som kul och småcharmig, men många gånger är uttryck för en strategi. Som att Young döper sin hiv-infektion till Kylie, efter popdivan Minogue. Ett stigma som skrämmer skiten ur folk görs om till något kärt att ge omsorg. Det går inte till botten med några problem. Men gör nuet mer hanterligt, skapar en egen, ny liten livsvärld.

Med inget-att-förlora-attityden hos ett småberusat krogragg finns hos Sang Young Park både utrymme för drastiska skämt och hastigt framspottade bekännelser. Ibland är sådan rättframhet rätt drabbande.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln