Med gnistrande humor rakt ner i mörkret
Niviaq Korneliussens roman ”Blomsterdalen” är måsteläsning
Publicerad 2023-05-02
En utvecklingshistoria käpprätt åt fel håll – så kan man beskriva Niviaq Korneliussens andra roman ”Blomsterdalen”. Den belönades välförtjänt med Nordiska rådets litteraturpris 2021. Ett starkt driv, en väl sammanhållen struktur och gnistrande humor gör den lätt och fängslande att läsa, rakt in i ett djupt mörker med många schatteringar.
Berättelsen börjar i Nuuk, Grönland, där vi möter huvudpersonen mitt i en jublande förälskelse. Hon kan inte tänka på annat än Maliina och hennes silkeshud och våta underliv. Visserligen står hon i begrepp att lämna sin älskade för att plugga på universitetet i Århus, men hon intalar sig att det är ett led i att skapa en framtid för dem.
Den ungdomliga hoppfullheten – författaren är för övrigt själv född 1990 – har redan från början en oroande inramning. ”45. Kvinna. 38 år. Hängning” står det som kapitelöverskrift. Det följs av självmord efter självmord, i fallande nummerordning. Grönland ligger skyhögt i självmordsstatistiken, och för protagonisten är detta inget abstrakt faktum. Det är en välkänd väg ut som andra tagit före henne.
Universitetslivet blir ett tillkortakommande. Korneliussen fångar hur rasismen och fördomarna mot grönlänningar kommer till uttryck i kolonialmakten Danmark. ”Bra jobbat”, säger en student och syftar på att ens ha infunnit sig på kursen. Huvudpersonens mantra att ”jag är inte som de andra grönlänningarna” hjälper föga: det är som att varje misslyckande dömer henne att uppfylla ett stereotypt öde.
Romanens struktur liknar en nedräkning, men före det slutliga fallet i avgrunden händer det många saker. Här finns underbara beskrivningar av hur berättarjaget överväldigas av landskapet i östra Grönland där hon aldrig varit förut. Värmen och råheten hos en mamma och en numera död farmor är också fint skildrad, liksom livet som ung lesbisk i Nuuk och Århus.
Och här finns som sagt korn av komik i tragedin. Jagets drastiska självdistans och fuck up-mentalitet får mig emellanåt att associera till slängkäftade brittiska författare som Caitlin Moran. Samma sak gäller pricksäkerheten i samtidsskildringen. Som vapen mot hopplösheten svingar folk till exempel en absurd positivt tänkande-mentalitet, och bombarderar sociala medier med ”inspirationscitat” av typen ”gråt inte för att det är slut, le för att det har hänt”.
En grotesk gestaltning av detta är Navarana, som dyker upp och hänger efter huvudpersonen. Med ärrade handleder och en tumör i hjärnan babblar hon oförväget om att ”allt händer av en anledning”. Vem är denna kaosbringande, hämningslösa kvinna? En fantasi, jagets sjövilda alter ego? En befrielse eller en skräckvision?
Allt gestaltas inifrån huvudpersonens perspektiv, i en rasande händelsekedja. ”Blomsterdalen” är en rik och omskakande roman som det är svårt att göra rättvisa på så här få rader. Läs den.
