Ojämn studie av mörkermän i marginalen
Lysande skildring av radikalisering – men detaljerna förtjänar mer omsorg
Uppdaterad 2021-03-19 | Publicerad 2021-03-17
Kan litteratur bedriva undersökande verksamhet? Ska en roman vara en forskningsrapport, en förundersökning?
Svaret beror kanske på hur bra författaren är på att behärska sig själv och bemästra informationsmängden. Många ambitiösa romaner drunknar i projektets egen research. Riktigt så illa är det inte ställt med Henrik Bromanders sjuttiotalsskildring Skymningstid, men farkosten tyngs genomgående av bakgrundsmaterialet och lyckas därför sällan riktigt få fart genom vågorna.
Det är först mot sista fjärdedelen av berättelsen som Bromanders huvudperson – major Gunnar Björk, en förbittrad tvärmoderat vars oro för en sovjetisk invasion av Sverige är hans enda livsluft – drar iväg med honom, tvingar honom att följa förloppet snarare än att konstruera det.
Alla författare har någon gång upplevt den där hisnande känslan: som om man bara iakttar förloppet och knappt hinner med att nedteckna vad karaktärerna tar sig för. Så väsensskilda storheter som Norman Mailer och Stephen King har hävdat att man aldrig får tänka ut hela intrigen i förväg, för då är det man själv snarare än romanfigurerna som fattar besluten. Jag vill bara tillfoga att man också ska akta sig så att man inte går miste om människosläktets på gott och ont starkaste drivkraft: nyfikenheten. Tänker man ägna varje dag i månader åt att fylla tomma sidor med innehåll skadar det inte om man faktiskt undrar hur det ska gå.
Skymningstid tar avstamp i Stay Behind-rörelsen, de hemliga nätverk som under kalla kriget spanns över hela Västeuropa. För att till skillnad från Bromander göra en lång historia kort rörde det sig om en elitvariant av hemvärnet.
Eftersom tanken var att dessa av varandra oberoende celler skulle göra motstånd mot en fullbordad sovjetisk invasion är det kanske inte så konstigt att de kom att befolkas av individer med mer eller mindre högerextrema åsikter. Grundförutsättningen var ju en antikommunism och rysskräck på gränsen till det paranoida.
Möjligen är det tänkt att skapa en känsla av igenkänning, men det enda jag känner igen är andra böcker och filmer och tv-serier
Som så ofta är fallet blir läsningen mest medryckande när man får följa skurkarnas förehavanden. Major Björk och hans tre kumpaner radikaliserar sig själva och varandra, och efterhand nedstiger de tillsammans i terrorismens beckmörker. Betydligt tråkigare är det att ta del av säkerhetspolisen Monika Nilssons öden och tankar. Som vanligt i svensk berättartradition, och gud vet varför, befinner sig poliser alltid mer eller mindre i närheten av skilsmässa. I första scenen med Nilsson har hon problem att få på sin unge kläderna. Möjligen är det tänkt att skapa en känsla av igenkänning, men det enda jag känner igen är andra böcker och filmer och tv-serier.
Desto mer fascinerande är Gunnar Björk. Satiren över vår samtid är inte att ta miste på när majoren i god konservativ anda håller för näsan när hans nazistiske medhjälpare Arvo ger uttryck för grövsta tänkbara rasism. Björk läser Ernst Jünger och börjar efterhand bedriva ett hemligt motstånd mot den terrorgrupp han själv skapat, ett grepp som fungerar oväntat bra. Upplösningen är på en och samma gång logisk och överraskande. Det är högsta tänkbara beröm från en thrillerförfattare till en annan.
Men ett problem är att romanen är slarvigt redigerad. Jag kan leva med att man skriver ”cyklandes” med s, men då får man åtminstone vara konsekvent. Ännu värre är att dialogerna ofta bara är till för att förmedla viss information. En karaktär som tillbringat stora delar av sitt liv på anstalt, och som för det mesta talar därefter, låter plötsligt som en essäist på Obs i P1: ”Som en snut, sa jag. Hade det där liksom obekymrade men ändå självmedvetet avvaktande sättet att gå på som snutar har.” Kom igen. Bromander kan så mycket bättre, och det önskar jag att någon sagt åt honom.
På det hela taget är Skymningstid ändå läsvärd, framförallt som en fallstudie i hur farligt det är att beväpna hemliga grupper som drivs av en tilltagande skräck – en skräck som förr eller senare behöver omvandlas till hat för att bli uthärdlig. Mörkermän frodas, till ingens förvåning, i mörkret. Bromander är lysande på att visa den processen, och på att frammana högerns känsla av total marginalisering under den första halvan av sjuttiotalet. Jag önskar bara att han brydde sig lika mycket om detaljerna som om helheten. Gör han det i nästa roman kan den bli hur bra som helst.
Texten har uppdaterats
