Rak som berättelse, ojämn som dikt
”Tvångsamhet” är för snacksalig för att hålla hela vägen
Publicerad 2021-04-14
Alexandra Sundqvist bokdebuterade 2017 med världens första biografi över sångerskan Barbro Hörberg, Med ögon känsliga för grönt (Ordfront).
Nu ger sig Sundqvist in i det rent skönlitterära författandet, med ett projekt som enligt uppgift är en kraschlandad roman ombyggd till diktsamling. Tvångsamheten är titeln, och som denna låter ana är tvåsamheten temat, tvåsamheten som fälla och förtryck:
”Läser att / det i genomsnitt krävs / sju försök / att lämna en sådan / som det blivit av dig.”
Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga (1978) anmäler sig förstås som jämförelseobjekt, men den som läst Med ögon känsliga för grönt lär också erinra sig skildringen av Hörbergs ohemult slitsamma äktenskap med konstnären Jan Stenvinkel.
”Tvångsamheten” låter sig i alla händelser konsumeras som en ganska rak berättelse om en deformerande kärleksrelation. Genom psykisk och fysisk misshandel tvingas bokens jag, en kvinna, till självutplåning, av en allt mer kontrollerande och kväsande man. Denne är regissör till yrket men också, som det tycks, till sitt kynne:
”Kanske ska jag ha / en mindre ful väska / en annan bild på min profil / du väljer en från Bens kalas / för barnbilder är bäst / gör alla andra glada / livet blir en fest”.
Till slut lyckas hon bryta sig loss, och tillsammans med sonen Ben och hunden Happy återvänder hon till sin norröna barndomsbygd för att läka. Boken klingar ut i en skör hoppfullhet som gör sig fint mot kvällshimlen denna eländiga månad 2021:
”Att ta mark i någon annan / är att villigt låta sig gå under / bli jord i någons händer / sjunka djupt tills ingenting återstår / för att sedan kravla sig upp igen / långsamt som en krokus om våren.”
Så långt allt väl, eller nästan väl. Tvångsamheten skulle absolut ha mått bra av åtminstone en kraschlandning till. Som diktsamling betraktad framstår boken som alltför snacksalig och ojämn för att fungera fullt ut.
Att den här eller där förfaller till pur amatörpoesi stör kanske inte så mycket, men det förvånar mig att sådana här förnumstiga självklarheter fått ligga kvar och drälla i texten:
”Varje förälskelse har sin egen jordmån / sina egna lager och horisonter.”
Det är retligt, för i sina bästa stunder diktar Sundqvist på fullt godtagbar allsvensk nivå. Framför allt sker det när hon griper sig an det kortare formatet, med macheten i högsta hugg:
”Du är inte ond / men får andra / att krympa / i skuggan av / din litenhet.”
