Så påverkar ojämlikhet hälsa och intelligens

Anneli Jordahl om hyllade forskarnas nya bok

Publicerad 2019-01-16

Richard Wilkinson och Kate Pickett.

”Hur kommer man in i ett klassrum och berättar att man känner folk som blivit skjutna?”

Jag tänker på Evin Ahmads prosadebut En dag ska jag bygga ett slott av pengar när jag läser epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Picketts Den inre ojämlikheten. Deras forskning handlar om hur ekonomisk ojämlikhet leder till social förödmjukelse som i sin tur påverkar kropp och tanke. Ahmads bok ger kött och blod till de brittiska forskarnas omistliga statistik.

Berättarjaget – tonårstjejen i Orten – lider av social ångest. Föräldrarnas fysiskt hårda arbeten ger värk, men inte löner som räcker till det basala. Omgivningens klassförakt och rasism väcker skam, det sipprar in som gift i kroppen. Jaget blir deprimerat. Hon mobbar, blir mobbad.

Det är just det sistnämnda som forskarna uppehåller sig vid. Hur fungerar utstötningsmekanismerna? Hur hanterar den drabbade förnedringen? Sara Lidman kallade denna gruppdynamik för ”byanden”.


När ”Jämlikhetsanden” gavs ut på svenska 2010 var den en sensation. Wilkinson och Pickett lyckades nämligen med övertygande forskningsresultat visa att i jämlika länder mådde hela befolkningen, både rika och fattiga, bättre än i ojämlika. Konsumtionshets och statusjakt skänker inte välmående åt någon, narcissister mår inget vidare.

Tydligast blev det när amerikanska stater undersöktes. De som var mest demokratiskt styrda hade bästa folkhälsan. Färre drogmissbrukare, färre antal personer i fängelse, färre som led av psykisk sjukdom. De rika var inte livrädda för våld och slapp barrikadera sig i hemmen.

I forskningen lyftes skandinaviska länder och Japan fram som föredömen. Sedan dess har Sverige halkat efter: Den svenska ojämlika skolan lyfts fram. Ja, vi vet alla vad som hänt på åtta år. New public management-stressen drabbar alla yrkesgrupper. Men sämst mår de med minst resurser, ensamstående föräldrar med påhugg på den nyckfulla prekära arbetsmarknaden. Epidemiologerna visar att hälsan påverkas negativt av varje steg vi tar nedåt i samhällshierarkin.


Uppföljaren Den inre ojämlikheten fördjupar det som redan sagts i första boken, den ger inte samma wow-känsla. Resultaten bekräftar sådant jag redan läst vad beträffar ekonomisk jämlikhet kopplat till demokrati, inte minst hos sociologen Göran Therborn. I sin bok med den tydliga titeln Ojämlikhet dödar citerar Therborn Wilkinson och Pickett. På nittiotalet ansågs deras tes provokativ, men ”de empiriska beläggen är ovedersägliga”.

Någonstans skriver Therborn att erfarna barnpsykologer kan se på en tvååring vilken samhällsklass barnet tillhör. Det tänker jag på när britterna lyfter fram hur barn från arbetarklassen får mindre stimulans (inte råd med fritidsaktiviteter, utmattade föräldrar) och i hemmet hör barnen färre ord än medelklassens barn. Ekonomiskt förtryck påverkar hjärnan och intelligensen. Det är nu bevisat att tecken på ointelligens är orsakad av fattigdom, inte tvärt om.

År 1980 led 4 procent av amerikanerna av en psykisk störning som var förknippad med ångest. I dag är siffran 50 procent

Det mest stimulerande med Wilkinson och Pickett är den globala utblicken. Metoden handlar om att samla statistik från kollegor i många olika länder: Finland jämförs med Indien. Ojämlikheten som dödar blir konkret. I Sverige lever arbetarklassen cirka tio år kortare än medel- och överklassen.

I England kan det handla om 17 års skillnad i livslängd mellan en fattig Londonbo och en välbeställd.


År 1980 led 4 procent av amerikanerna av en psykisk störning som var förknippad med ångest. I dag är siffran 50 procent. Halva befolkningen! Och den globala ångestepidemin berör 8,2 miljoner i Storbritannien.

Det gäller att gå samman och förändra, menar forskarna. Människans nedärvda strävan mot rättvisa är något att bygga på för framtiden. Studier i den sociala ångestens historia visar att i gamla jägarsamhällen var det en hederssak att dela lika för att gruppen skulle hålla sams. En inneboende moralisk pliktkänsla att se till att ingen i gruppen förlorar ansiktet.

Klimatförändringarna som i detta nu kräver en förändring av konsumtionsmönster kan leda till ökad jämlikhet, hoppas epidemiologerna. Här går forskaridentiteten över i aktivism. I ett appendix informeras läsarna om Wilkinson och Picketts eget välgörenhetsinstitut, grundat för att fördela ekonomiska resurser mer demokratiskt.

Bra initiativ. Både snack och verkstad. Men risken finns att det preskriptiva avtänder skeptiker, som då ser på forskningsresultaten som tendentiösa.

Jag är rädd att denna oumbärliga bok blir tröstegodis för redan frälsta.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.