Stark etapp i ett mäktigt litterärt maratonlopp

Susanna Alakoski har skrivit ett storartat kollektivepos

Uppdaterad 2021-12-01 | Publicerad 2021-09-07

Susanna Alakoski debuterade 2006 med ”Svinalängorna”. 2019 utkom ”Bomullsängeln”, den första romanen i en kvinno-, migrant-, och arbetarhistorisk romansvit. Nu kommer den andra delen, ”Londonflickan”.

Året är 1957. I Europa råder högkonjunktur och framtidsoptimism, framförallt i Sverige. Greta bor i finska Österbotten och har hört talas om landet med kvinnliga poliser. Hon åker dit för att uppleva ”färdigmat” och en Alva Myrdal som manar männen till hemarbete. Men egentligen vill hon längre bort – till London där de sönderbombade husen byggs upp till tonerna av Ella Fitzgerald.

I Susanna Alakoskis förra bok Bomullsängeln berättades det om arbetsemigration. Då var det Gretas mamma Hilda som reste från stad till landsbygd för att bli spinneriarbetare. Det är en bok där det agrara Finlands förvandling till industrination gestaltas genom kvinnliga knegare.

I Londonflickan har spelplatsen flyttats västerut – och blivit större. Greta dimper ner i Stockholm, där man kan välja och vraka bland jobb och lönen är den dubbla mot i Vasa. I korta, koncentrerade kapitel gestaltas en tid då till och med arbetare kan bli kosmopoliter, utan att mönstra på en båt.


Det är ett rätt makalöst projekt som Alakoski tagit sig an. I fyra böcker ska hon gestalta den kvinnliga arbetskraftsemigrationen under 1900-talet. Med en kärv stil, som en österbottnisk frostnatt, skildrar hon arbete från morgon till kväll: laga mat, diska, torka, väva, tömma spolarna – och så tvätta, putsa och laga mat igen.

I mångt och mycket är det proletära systerböcker till Kristina Sandbergs trilogi om Maj. Men även om det monotona hushållsarbetet gestaltas är anslaget annorlunda: medan Sandberg gjorde en djuppsykologisk tête-à-tête med hemmafrun skildrar Alakoski sina huvudpersoner med distans. Målet är att fånga tidsandan med örnblick – samtidigt konturskarpt men på håll.


Ett exempel: liksom Sandberg använder sig Alakoski av en kursiverad inre monolog. Men inte för att porträttera kvinnornas förbittrade tankar – i stället är det reklamjinglar, standards och folkvisor som snurrar runt i Gretas huvud. Inte så lite påminner det om Per-Anders Fogelströms sätt att skriva i stad-sviten. En serie där staden och tiden forsar genom karaktärerna och där slamret från ett bygge kan vara lika centralt som huvudpersonens inre monolog.

Framför allt förundras jag över hur Alakoski lyckas fånga en värld där full sysselsättning råder

I Bomullsängeln upplevde jag att Alakoski led av ett lätt redovisningstvång. Det gjorde att hon emellanåt piskade på berättelsen mer än vad som var lämpligt. När Hilda blev gravid med byprästen hade hon träffat honom, dumpats och blivit ensamstående mor inom loppet av några meningar.

Men i Londonflickan är det som om berättandet har satt sig – Alakoski vet exakt när hon ska föra texten i skritt och i trav. En av lösningarna är att boken spänner över 20 år i stället för 60. En annan att hon växlar mellan karaktärer, vilket tar bort tvånget att rapportera livsavgörande vändningar.


Medan Greta är barnflicka i London får vi följa hennes bror Jonni, som fått jobb i konfektionen i Borås. I ett långt avsnitt skildras hur han går på kurs på Brunnsviks folkhögskola, där invandrare lär sig om sina rättigheter. I nästa stund virvlar berättelsen vidare till Vasa där Hilda är kvar. Där får de gamla bomullsänglarna besök av kemiingenjörer som håller föreläsningar om konsthartsbehandlingar.

Detta är ett vanligt grepp i episka romaner, men sällan väger delarna så lika som här. Att skriva en kollektivroman kräver inte bara en oerhörd kunskap, utan även förmågan att uppbåda engagemang för de mest disparata levnadsöden.


På så sätt skapas en kalejdoskopisk bild av efterkrigstidens samhälle. Framför allt förundras jag över hur Alakoski lyckas fånga en värld där full sysselsättning råder. Det kan låta banalt, men Alakoski övertygar verkligen med sitt scenbyte: mellan den närmast medeltida känslan i seriens första del och den patinerade moderniteten i Londonflickan är det som om vi förflyttats från Charles Dickens till Jan Stenmark.

I början har Greta flera skitjobb som man stålsätter sig för att läsa om. Men hon lämnar dem raskt med en axelryckning – det är ju bara att ta ett nytt. I nästa stund deklarerar kursledaren på Brunnsvik att även invandrarna är en del av arbetarklassens överläge. Det är läckert – hur Alakoski korskopplar samhällsutvecklingen.


Samtidigt skapar hon en verfremdungseffekt i samtiden: om arbetslösheten låg på 1,5 procent i stället för 9 skulle den eländiga invandringsdebatten upplösas i ett trollslag. Som läsare märker jag att författaren både gjort ett hästjobb i arbetarrörelsens arkiv och framför skrivmaskinen, för att omvandla kunskaperna till stil.

I slutet av romanen har Greta kommit tillbaka till Sverige. Hon är änka, med ungar hängandes på armen och i textilindustrin ökar hastigheten på de löpande banden lika taktfast som de lagstadgade rättigheterna. Hon längtar hem till Finland – men Hilda säger att det inte finns något att sakna. Så ändras berättelsens tonart från dur till moll.


Som läsare drabbas jag plötsligt av att boken bara är en etapp i ett maratonlopp, en del av en jätteberättelse som är klar först när bomullstråden lossnar från varpen i del fyra. Denna mäktiga ambition känns så märkligt storslagen, som om Alakoski tävlar med Kerstin Ekmans Katrineholmssvit eller Sara Lidmans Jernbaneepos. I ett riktigt bra kollektivepos ägnar författaren sina karaktärer samma omtanke i hög- som lågkonjunktur. Londonflickan är ett kraftprov i empatisk förmåga.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.