Både kall och öm blick på nördar och misfits
Mikael Yvesands andra roman beskriver den absoluta ensamheten
Publicerad 2025-09-04
”Våran pojke” av Mikael Yvesand
Det börjar i barndomen, i ensamheten. Johan går omkring i skogsdungarna, lerpölarna och den smutsiga, smältande snön. Han flyttar till ett radhus med sin familj och där träffar han tre andra killar, de blir ett gäng. Det är Danne och Tino och Euro, honom hittar de i en grop.
Det är förunderligt hur Mikael Yvesand skriver fram detta gäng av nördar och misfits, hur blicken är både öm och kall och hur precist språket är. Danne med sin dryga översittarstil som blir gruppens ledare. ”När vi har datakunskap lär ju lärarna typ fråga mig hjälp…man ba, ööö normalt?” Johan själv har inget fast grepp om verkligheten. Han kommer från ett vanligt hem, i bakgrunden finns mamma och pappa och en storebrorsa, allt är ”normalt”. Men Johan flyter i universum, hans drömmar är lika verkliga som verkligheten och under allting finns en klangbotten av skräck och tristess.
I Mikael Yvesands debut, den hyllade ”Häng City”, är det glappet mellan barndom och ungdom som skildras. I ”Våran pojke” sträcks bågen ut, över tonåren och efter. Här är barndomen kort, sen kommer gymnasiet och gruppen splittras. Tino och Euro försvinner, Johan försöker ta rygg på Danne, de börjar i samma klass. Men så flyttar Danne till Östersund, då finns inget kvar. Utan ledare tappar Johan taget. En dag utför han två fruktansvärda handlingar, det handlar inte riktigt om slump utan är – kanske – ett försök att skaka om allt, som när han i barndomen slängde hela konsolen i golvet när Nintendot inte funkade. ”Jag förstod där och då att man ibland kan ordna allt med en överilad våldshandling.”
Händelsen förändrar ingenting, så verkar det i alla fall till en början. Det sker ingen reboot, i stället skapar våldet en långsam förstelning, där tiden flyter fram seg och svart som spillolja.
Parallellt med Johan finns i boken Jonna, som lever med sin kille Jocke och får för sig att någon ligger död i grannhuset. En dag får hon besök av en man som hävdar att han behöver använda Jonnas lägenhet för övervakning, och för att fånga upp meddelanden på en viss frekvens. Mannen stannar kvar i Jonnas hem och långsamt byter Jonnas kille Jocke skepnad.
Delarna om Johan i ”Våran pojke” är skrivna med en sådan förtvivlad och precision att jag hämtar andan. Men för mig blir det aldrig begripligt hur de två berättelserna hänger ihop, Johan och Jonnas. Kanske är tanken att öka graden av absurditet, beskriva en verklighet som totalt kollapsar och liv som inte alls hänger ihop. Till slut uppfattar jag ändå kapitlen om Jonna som ett sidospår, med allt för lösa kopplingar till bokens huvudfåra.
I en annan tid kanske den här boken hade varit politisk, med en ideologisk förståelse av den närmast absoluta alienation som är dess mittpunkt. Men i stället blir ensamheten existentiell, kosmisk. I slutet zoomar Yvesand ut, gör en resa genom rumtiden och beskriver världens undergång. Där finns en sorts bön: ”Förlåt dem som skakade skrikande spädbarn tills det blev tyst. Dem som inte hörsammade myndigheternas kallelser. Dem som stod vid sidan och lät ondska fortgå, och dem som aktivt utövade ondska.”
