Lotass innersta kretsar
Publicerad 2014-01-27
Klippboken Varia ett kopplingsschema till det egna författarskapet
Lotta Lotass klippbok Varia låter sig läsas som ett kopplingsschema till det egna författarskapet.
Bokens första essä, ursprungligen publicerad 1998, tar sig an en av de grundläggande kretsarna i Lotass böcker. Det är en skiss över entropibegreppets utveckling, från Viktor Rydbergs suckan över värmedöden (”Allt försvinner i omedvetenhetens natt”) till dess användning inom informationsteorin. Liksom kaffet svalnar förlorar också språkliga utsagor sin energi med tiden, lär oss denna.
Redan i debuten Kallkällan (Albert Bonniers förlag, 2000) framträdde Lotass som en skicklig exploatör av svenskans semantiska mikrokatastrofer, och allt sedan dess har hon uppvisat en säregen förkärlek för tynande ord och vändningar: ”oförvissneliga”, ”himlapällen”.
I de senare romanerna har den här sortens brus eller entropi tilltagit, och resultatet kan beskrivas som en textens egen sf eller fantasy, en litteratur man gärna föreställer sig skulle kunna stå i hyllorna på Aniara eller USS Enterprise i Star Trek. Svårgenomträngliga skrifter förvisso, men fascinerande och outtömligt allegoriska.
Flera av texterna i Varia tar oss med till polerna, och i dessa skildringar av marterade polarresenärer finns ingångar till Lotass många vandrare i de senare böckerna, som fjolårets Mars (eget förlag) och Konungarnas tillbedjan (Albert Bonniers förlag).
I båda romanerna talas det till exempel om en gåtfull extra vandrare, prasslande i buskarna eller synlig blott som en skugga i dimman.
I Varia finner läsaren motivet återfört till en rad av T S Eliot (”Vem är den tredje som går bredvid dig hela tiden?”), i sin tur anspelande Shackletons The story of Shackletons last expeditions från 1919, en av mellankrigstidens stora bästsäljare.
(Värt att nämna i sammanhanget är att Selma Lagerlöf föregick dem alla, genom att förlägga ett liknande mysterium till de dalsländska skogarna, i En herrgårdssägen från 1899.)
”Mobil essä”, publicerad 2007, är en introduktion till lådromanens estetik, aktualiserad av Lotass själv med Den vita jorden från samma år (Albert Bonniers förlag). En lådroman, bestående av en låda med texter på lösa blad, sätter kronologin ur spel, men ”hålen i texten blir till de punkter där läsaren kan träda in i den”, skriver Lotass.
En läsanvisning så god som någon också för den frejdigt collageartade Varia, som lär orsaka bryderier på biblioteken. Var ska den stå? Under H (skönlitteratur), B (allmänt och blandat) eller G (litteraturvetenskap)? De flesta av texterna i Varia anknyter trots allt till litterära inspirationskällor (uteslutande män), som Thomas Pynchon, Cormac McCarthy, Stig Dagerman, Harry Martinson och William Faulkner, så G är mitt stalltips.
Själv ställer jag den askgrå volymen mellan C B Gaunitz Människan och småkrypen och Pamela Jaskoviaks Suburbia.
Detta eftersom jag bor på Södermalm där det är sed att sortera sina böcker efter färg.
