Elefanten i rummet

Torsten Kälvemark bläddrar i ett storslaget bokmonument över keramikbolaget Upsala-Ekebys konstnärliga epok

Publicerad 2018-12-28

I begynnelsen var leran. Den fanns på egendomen Ekeby strax utanför Uppsala och den visade sig vara lämpligt råmaterial för både tegel och keramiska produkter. Året var 1886 när bolaget Upsala-Ekeby grundades för att utnyttja denna naturresurs. Det var under en tid när gamla träbyggnader revs för att få ljus och luft och behovet av tegel växte. Det var också kakelugnarnas gyllene tider och det nya företaget kunde leverera förstklassiga produkter även på den fronten.

Så småningom startade tillverkningen också av föremål som skulle pryda dåtidens stilmedvetna hem. Krukor, vaser och fat blev en växande nisch. När sedan de vattenburna värmesystemen började installeras i nybyggda hus minskade efterfrågan på de tegelbaserade eldstäderna med sina glaserade fasader. Upsala-Ekeby blev mer och mer en del av det konstindustriella landskap som vid sidan av glasbruken kom att göra Sverige uppmärksammat också för en internationell publik.

Upsala-Ekeby bidrog även  till den offentliga konsten, här i Timrå.

Som Magnus Palm skriver ville företaget i början av 30-talet ”höja sig från kruk- och kakelnivån”. Det är också denna nya konstnärliga epok som hans bok framför allt handlar om. Den sträcker sig från den avancerade formgivningens början kring 1940 till dess skymningstid i slutet på 70-talet.

I centrum för uppmärksamheten står de konstnärer som främst bidragit till det berömda varumärket. Sammanlagt får läsaren möta 18 formgivare (elva kvinnor och sju män) som svarat för de mer än 1 500 föremål som illustreras i vackra färgbilder.

Att bläddra igenom sidorna i den här boken är som att gå på en antikmarknad. Man får ständiga aha-upplevelser. Där möter vaser från barndomshemmet eller askfat från den tid när rökningen fortfarande var en livsstilssymbol. Tonvikten ligger på de ”fem stora” konstnärerna: Anna-Lisa Thomson, Vicke Lindstrand, Ingrid Atterberg, Mari Simmulson och Hjördis Oldfors. En del av deras verk har blivit klassiker, till exempel Ingrid Atterbergs Pepita-serie. Till den kategorin hör också några av Anna-Lisa Thomsons serier med namn som Paprika, Athene och Spectra. Många känner också igen Mari Simmulsons storögda kvinnor i olika variationer. 

Ibland ger bläddringen anledning till estetiska funderingar: Hur ser Vicke Lindstrands keramiska produkter ut i jämförelse med hans mångfaldigt prisbelönade glas? Han var konstnärlig ledare på Upsala-Ekeby 1942–50 och kom då från glasindustrin. Dit skulle han senare återvända. Men från hans subtila glaskonst är det ett rejält kliv till de keramiska elefanter som var så populära när det begav sig. 

Han var i och för sig inte ensam om att formge trumpetande snablar i olika vinklar. Även konstnärer som Göran Andersson och Anna-Lisa Thomson var indragna i detta hantverk men kunderna brydde sig nog inte om vem som skapat vad. Det var en ”Ekebyelefant” man ville ha att sätta på hyllan i vardagsrummet. 

Boken behandlar i särskilda avsnitt figuriner och skulpturer liksom blomkrukor av skilda slag. Det var i skapandet av de fria figurinerna som de främsta konstnärerna framför allt kunde excellera. Men de bidrog också plikttroget till den enorma tillverkningen av krukor. Enligt en beräkning skickades mer än fem miljoner olika blomkrukor ut på den svenska marknaden. Här handlar det för övrigt om ett sortiment som i dag snarare dyker upp på loppisar än i antikaffärerna.

Som Palm konstaterar: ”I fönsterbrädan i folkhemmets nybyggda bostäder stod allt som oftast en blomkruka från Upsala-Ekeby”. Företaget insåg att behovet av denna produkt var nära nog omättligt. I en reklamtext angavs förutsättningarna för masstillverkningen: ”I omplanterings-tider vill varje husmoder ge sina vänner bland blommorna extra värme och liv genom nya krukor”. 

Utsmyckning i offentlig miljö var en annan nisch för företaget. Banker, skolor och företagsmatsalar pryddes ur en kollektion som kallades ”Byggnadskeramik”. Här fanns bland annat omtyckta djurreliefer och ett modulbaserat mosaiksystem för dekorering. Metoden gav enligt Palm en ”pixlig abstrakt bildvärld” som i dag framstår som Upsala-Ekebys mest säregna bidrag till den offentliga konstens historia.

Aptiten växte medan kaklet spottades fram. 72 miljoner plattor om året producerades i mitten av 60-talet. Företaget köpte upp andra tillverkare i närliggande branscher, bland annat porslinsfabrikerna Gefle och Karlskrona. Till slut blev det en veritabel koloss på lerfötter. Det blev mer kvantitet än kvalitet och konstnärerna tröttnade. 

Jag har ett gammalt personligt förhållande till Upsala-Ekeby. Under 1960-talet bodde jag nästgårds, i det just framväxta området med studentbostäder. Företaget hade då en egen järnvägsstation där man kunde ta den gula rälsbussen till Enköping. Gick man ut på morgonpromenad mot det ännu oexploaterade Flogstaområdet kunde man kanske träffa på någon av konstnärerna eller de skickliga drejarna på väg mot jobbet.

Men 1978 var storhetstiden förbi. 1979 gick det sista tåget förbi bruksstationen. Nu återstår företagsminnen, delvis sammanfattade i Magnus Palms storslagna bokmonument.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln