Jag dras obönhörligt med i ”Masochisten”

Katja Perats debutroman är ömsint, intelligent och rolig

Jenny Högström

helskärm

Det börjar med en klassisk scen. På ett litet värdshus i Lemberg, dåvarande Österrike-Ungern, i dag Lviv i Ukraina, ställer värdshusvärden ett glas vodka framför en person som ska berätta sitt livs historia. Men för omväxlings skull är den personen en kvinna: Nada.

Det är inte första gången som hon berättar om sig själv, hon har nämligen gått i analys hos Sigmund Freud på Berggasse i Wien, men mest har hon själv varit föremålet för berättelsen, inte en person i egen rätt. En kvinna, helt enkelt.

I själva urberättelsen påstår sig hennes adoptivfar ha hittat henne i skogen utanför just Lemberg en juldagsmorgon. Vargbarnet, kallar han henne.

Adoptivfadern är ingen mindre än den beryktade österrikiske adelsmannen Leopold von Sacher-Masoch (1836–1895) som bland annat skrev Venus i päls (1870). Det är från honom namnet på den sexuella läggningen masochism är hämtat, och förutom det berömda kontraktet och en fetisch för päls och piskor handlar det om underkastelse, förnedring och att tillfogas smärta. Samt ett rykte som även tillfaller Nada.

Masochisten heter också denna mycket underhållande romandebut av slovenska Katja Perat. Och Nada är en uppdiktad figur som placerats i en mytomspunnen historisk miljö befolkad av väl kända karaktärer. Av dessa är Freud den som framstår som mest sympatisk. Och porträttet av Nada, som återkommande förlorar rösten, innehåller många blinkningar till hans fallbeskrivningar av både Anna O. och Dora.

I en rolig scen fingrar Nada på sin handväska under analysen – något som Freud kopplade till masturbation i fallstudien om Dora, och upprepar även här. Men den här gången replikerar patienten irriterat att han kanske ska se över sina egna hangups.

Katja Perat, som också skrivit prisade diktsamlingar och essäer, ville skriva en roman om hur historien upplevs på ett individuellt och känslomässigt plan. Som sitt vapen har hon – förutom grundlig research – en stor portion humor och stilistisk schvung, väl förvaltade av översättaren Ann-Sofie Öman. Redan på första sidan hittar vi meningar av den här typen: ”Han ansträngde sig verkligen för att ingen skulle anklaga honom för att inte anstränga sig tillräckligt”.

Jag skulle säga att det är analysen snarare än händelserna som driver den här romanen framåt. Därför sicksackar den sig fram, Nada vrider och vänder på uppväxten, äktenskapet, kärlek, svek, förhoppningar, och varje påstående blottar genast sina inneboende paradoxer. Först känns den här analytiska, förtätade och ironiska berättartekniken rätt störig. Allt är liksom så perfekt avvägt hela tiden. Vad som omnämns – och vad som inte omnämns. Vad som får sägas – och av vem.

Men sedan kapitulerar jag, och dras obönhörligt med. Katja Perats sätt att ge historien svar på tal är både ohöviskt, ömsint, intelligent och roligt. Och feministiskt, såklart. Det enda som hänger lite löst är faktiskt boktiteln. Jo visst, det låter ju spektakulärt. Men är Nada masochist? Är alla kvinnor? Skulle inte tro det va.