Ömsint biografi om superstjärnan Liljefors
Fredrik Sjöberg får minsta brevlapp att glöda
Publicerad 2025-04-10 04.00
”Bruno Liljefors” av Fredrik Sjöberg
Penselstråken har fångat ungkattens intagande fluffighet med bravur. Man vill sträcka ut handen och begrava den i den mjuka pälsen. Att det är en djurkännare som hållit i penseln är uppenbart. För gulligheten balanseras av en pytteliten röd fläck på nosen och en svärta i ögonen som gör klart att den här kissen är djupt koncentrerad inför språnget mot något rov. En utblommad maskros i förgrunden korresponderar med det vita i pälsen, men leder även tankarna till allts förgänglighet i naturens ständigt pågående kretslopp.
För Bruno Liljefors var temat äta eller ätas outtömligt. Örnar som slår ned på gnagare eller mindre fåglar var ett älsklingsmotiv. Som jägare kunde han studera fjäderdräkter i detalj hos sina troféer, som ibland stoppades upp och fungerade som modeller till hans målningar. Ibland kan man se att det är en uppstoppad fågel som avbildats, men oftare har han lyckats ge liv åt djuret som många gånger får egen personlighet som vore det en människa. Då uppstår sann magi.
Om Bruno Liljefors vet jag så gott som ingenting, förutom att han ingick i ett hyllat triumvirat tillsammans med Anders Zorn och Carl Larsson – de tre stora gubbiga gubbarna av sin tid, som i början av karriären förnyade måleriet genom att gå ut i den fria luften för att hitta motiv. Senare fungerade de, uppbackade av sin folkliga popularitet, mer som bromsklossar för den frambrytande modernismen. När nu Fredrik Sjöberg skrivit en synnerligen ömsint och uppslagsrik biografi om Bruno Liljefors, ges inte bara en möjligheten att komma närmare personen bakom verket, utan även att få ta del av rundmålningen av kulturklimatet kring förra sekelskiftet fram till konstnärens död 1939. Boken är därtill ett praktverk med ett stort antal färgreproduktioner.
… minsta brevlapp är av intresse och fås att glöda
Fredrik Sjöberg har plöjt igenom allt man kan hitta om Bruno Liljefors i arkiv och brevsamlingar. Man får följa hans detektivlika nosande i konstnärens spår. Ibland tar Sjöberg själv lite väl stor plats på bekostnad av biografins huvudperson, men det är en marginalanteckning – resultatet måste likväl ses som en forskargärning av rang. Jag har alltid uppskattat Sjöbergs temperament, här får han fullt utlopp för sin knappologiska metod där minsta brevlapp är av intresse och fås att glöda. Den vetgirige läsaren tas vid handen genom livsdramat, där författaren – trots sin beundran – inte värjer för Liljefors tillkortakommanden i liv och verk.
Det här är ingen bok för veganer eller personer som inte tål politiskt inkorrekt gubbighet. Redan som barn dödar Liljefors kråkor och ekorrar genom att kasta sten på dem, och hela hans liv går ut på att finna goda fångstmarker. Att få ingå i hans jaktlag var ett privilegium för maskulina personligheter som flygaren Carl Gustaf Krokstedt och upptäcktsresanden Thorild Wulff. Andra som sällade sig till gänget, förutom Anders Zorn och Carl Larsson, var Albert Engström och Skansenchefen Alarik Behm. Festerna i anslutning till jakten var legendariska.
Bruno Liljefors privatliv kantades av ständiga uppbrott. Att han lämnade sin fru för hennes yngre syster för att skaffa ytterligare en familj skapade förstås spänningar i släkten. Och han flyttade ständigt, förföljande en dröm om ständigt bättre fångstområden och motiv. Med skulle, förutom fru och en växande barnaskara, ett stort antal djur. Ett tag ägde konstnären inte mindre än tolv hundar. Några andra djur i mängden var rävungar, sköldpaddor, fiskgjusar, harar, grävlingar, ormvråk, vesslor, mård och till och med en kragbjörn.
Fredrik Sjöberg ser hur dagligt umgänge med djur var ett tvingande behov hos konstnären. Att Liljefors var en sann djurvän samtidigt som han jagade var ingen paradox, utan ett uttryck för tidens darwinistiskt präglade natursyn. För att klara försörjningsbördan var Liljefors produktivitet hysteriskt hög och därmed ojämn. Men i de starkaste, mest oförlikneliga målningarna lyser kärleken till djur som en fyrbåk genom historien.
Konstpodd: I själva verket
Café Bambino:Djävulen bär Prada, fast på Facebook
