Bilan Osman skildrar våld och radikalisering
Den somaliska kvinnan får vara mer än en syndabock
Publicerad 2025-06-09
”Det var bättre förr” av Bilan Osman
Det har gått fyra månader sedan skolskjutningen på Risbergska skolan i Örebro. Händelsen har beskrivits som Sveriges värsta masskjutning, där tio personer förlorade sina liv och sex personer fick allvarliga skador. Majoriteten av offren var invandrade svenskar som studerade lokalvård och äldreomsorg, men enligt polisen har urvalet av offer varit slumpmässigt. Det är ett uttalande som illustrerar väl hur tillämpningen av polisens egna praktik av rasprofilering och våld mot “den slumpmässigt utvalda” kan leda till förtida död. Oavsett gärningsmannens uttalade motiv är detta själva grunden i den strukturella rasismen.
Ingen skriver om Risbergska längre, inte heller om terrorattacken i Trollhättan, men det är oundvikligt att göra det efter Bilan Osmans roman ”Det var bättre förr”. Romanen utspelar sig i den fiktiva, västsvenska orten Vallön, ett litet samhälle där alla känner alla, men som blivit alltmer splittrat. I korta avsnitt beskriver den allvetande berättaren hur våldet eskalerar genom att växla mellan den somaliska kvinnan Fadumo, hennes tonåriga dotter Leyla och den jämnåriga barndomsvännen Liam.
Osman är en välkänd skribent och tidigare medarbetare på Expo, och har länge granskat högerextrema miljöer och profiler. Det märks både genom hennes sakliga prosa och gestaltningen av Liam som gradvis radikaliseras högerut på ”Banana Right”, ett nätforum som delvis består av äldre amerikaner: ”Deras föräldrar är arketypen av boomers som fick alla möjligheter i världen; de växte upp i ekonomisk tillväxt, jobb- och bostadsmöjligheterna var oändliga. De fick barn sent i livet. Sedan pissade de på allt genom att bli hippies, öppna upp gränserna och importera miljontals flyktingar. Allt för att verka goda. De som fått betala priset för deras ’godhet’ är Liams generation, vars chanser till en värdig framtid i systemkollapsen är minimala.”
Den högerextrema världsbilden har vi numera daglig tillgång till, och den kontrasteras mot en av dessa ”miljontals flyktingar”, där mamman Fadumo får vara mer än syndabock, mer än en kvinna som tvingats fly och lämna sin familj. Jag känner hur jag längtar efter skönlitteratur som berättar om den första generationen, om våra föräldrar, eftersom de sällan syns eller får representera sig själva. Men det blir trots allt ett separat spår, eller en upptrappning, till romanens större ärende, som fokuserar på ökade politiska motsättningar och hur de framför allt påverkar en yngre generation.
Osman berättar med ett direkt språk och förutsätter ingen akademisk kunskap om frågorna som tas upp, vilket gör att romanen känns särskilt lämplig för unga vuxna. Romanen verkar således i en didaktisk tradition. Den vill lära läsaren om människorna och platsen den gestaltar. Rent berättartekniskt blir det ofta problematiskt, eftersom det skapar en distans. Påfallande ofta ifrågasätter jag trovärdigheten i karaktärernas tankar, och får en känsla av att det i stället är författarens analys.
Osman har även varit viktig för det muslimska civilsamhället och folkbildningen. Den som har följt henne i offentligheten de senaste åren vet att hon betalat ett högt pris för sitt arbete. Det förvånar mig därför inte att hon nu debuterar som romanförfattare. Skönlitteraturen bereder plats för berättelser och språk som inte ryms i det offentliga samtalet, särskilt när yttrandefriheten är på tillbakagång. Fast till skillnad från journalistiken behöver skönlitteraturen inte härleda sin kunskap, och min stora förhoppning är att få fortsätta läsa Osman utan förklaringar.
Konstpodd: I själva verket
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
