Som Alex Schulman – men mer introvert

Tyra von Zweigbergks debut är en metafortung roman om en hemmasittande son

Publicerad 2023-05-09

Tyra von Zweigbergk (född 1973), är författare, konstnär och designer. Romanen ”Plikt” är hennes skönlitterära debut.

Innan debatten om sanning och lögn i Alex Schulmans ”Bränn alla mina brev” ens har bedarrat, så dunsar det in ännu en bok skriven inifrån en prominent kultursläkt.

Konstnären Tyra von Zweigbergks utgångspunkt för ”Plikt” påminner faktiskt om Schulmans. Han söker efter orsaken till sin problematiska vrede och finner sin morfar Sven Stolpe som ett rödglödgat epicentrum. Hon söker efter förklaringar till sin 12-åriga sons skolvägran och sin egen återkommande nedstämdhet, och finner generationer av förfäder som plågats av depressioner.

 

Precis som Schulman kallar von Zweigbergk sin bok för en roman, och tvingar därmed alla kritiker att ställa sig frågan hur och vad vi ska recensera egentligen. För min del uppfattar jag hennes bok som mindre av en roman än Schulmans, som stilistiskt drar åt en genrelitterär mix av deckare och skillingtryck. ”Plikt” liknar mer en impressionistisk dagbok.

Men inte duger sådana vaga distinktioner för att navigera runt sanningsanspråken? Medan diskussionen pågår får jag recensera efter bästa förmåga.

”Plikt” skildrar alltså berättarjagets – Tyra von Zweigbergks – djupdykning i sin släkt. Incitamentet är sammanträffandet att skolbyggnaden som hennes son närmast utvecklat en fobi inför, förut var ett mentalsjukhus där hennes farfars far varit inlagd.

 

Otto von Zweigbergk var inte den enda i släkten som periodvis led av svåra psykiska problem – och han var heller inte den enda som nådde erkännande genom en strålande karriär. Han var liberal politiker och under 1900-talets två första årtionden huvudredaktör på Dagens Nyheter.

von Zweigbergks är kort sagt inte vilka som helst. På Kungliga biblioteket finns 50 hyllmeter (!) av deras ”papper”. Det är bara att begära upp låda efter låda med brev, fotografier, tidningsartiklar med mera.

Det är ju fantastiska källor von Zweigbergk har tillgång till. Släktingarna var dessutom den sortens människor som gärna skrev om och karakteriserade både sig själva och varandra. De var moderna, borgerliga individualister.

Trots det framstår de som ganska opersonliga och generella, även i direkta citat ur brev och annat. Det kan bero på att de var proffs på att representera sig själva, eller på författarens urval. Men hon låser också in persongalleriet i sin egen lite andlösa, metafortyngda prosa. ”Pojkens integritet är som en muskulös och glänsande häst under honom”, kan det heta, eller: ”Vinden är på huden som mjuka händer som inte får tag”.

 

Sjukhusjournalerna hon får tag i känns uppfriskande i sin krassa konkretion. Bältesläggning, långbad och så vidare – det var alltså sådant männen von Zweigbergk genomled i sin mörka förtvivlan. 

Statusen som patient läggs intill de framgångsrika yrkesliven. Sambandet däremellan blir prestationsångest. ”Men vilket ok att bära” säger berättarjagets/författarens terapeut, detta att följa på släktled av triumfer.

För den hemmasittande sonen läggs ovanpå detta, så läser jag det, den samtida skolans absurda krav och signalerna om att redan här avgörs framtiden.

Man kan invända att extra prestationsångest väl ändå är ett lågt pris för de förutsättningar som en resursstark släkt ger. Men depression är ett helvete, och hjärtat blöder för den uppgivna pojken och alla andra barn som inte heller orkar. Det ska inte behöva vara såhär för någon.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.