Tänk om de hade vågat berätta på riktigt
Bröderna Westös brevbok är sympatisk men ofarlig
Publicerad 2022-09-15
Jag visste inte att Kjell Westö har en sex år yngre bror, Mårten, som också är författare – men nu vet jag. Åren är deras brevväxling om barndomen, vuxenblivandet och skrivandet. Tyngdpunkten ligger på ungdomens formativa 80-tal, med massor av rockmusik, valpiga resor, glupska läsefrukter och övningar inför två författarskap i vardande.
Kjell Westö lyckas än en gång fånga Helsingfors säreget mjuka ljus, där Mårten cyklar runt och iakttar ett land som fick ett helt annat 1900-tal än Sverige.
De nämner 70-talets många alkoholister, män från vinterkriget som hamnat på parkbänkarna. Ett par passager får mina tankar att vandra ännu längre österöver, till Vysotskis Balladen om barndomen, om ungarna i Moskva som ser hur återvändande från fronten försöker supa sönder sin vanmakt och ångest.
Bröderna Westö lärde aldrig känna varken sin morfar eller farfar, för båda stupade i kriget. De efterlämnade ”ett dubbelt och motstridigt socialt arv”; Kjells och Mårtens mamma hade patricierbakgrund medan pappan kom från arbetarklassen. Kjell sammanfattar det elegant: redan som barn förstod han att nävar jobbar och händer spelar piano.
Mamman – ”den forna miss Jakobstad årsmodell 1958” – var deprimerad och ömtålig. När föräldrarna skilde sig hade Kjell redan flyttat hemifrån. Mårten lämnades ensam med ansvaret att hantera hennes sorg och vrede.
Här flammar en tung livserfarenhet plötsligt upp, men den falnar snabbt eftersom breven inte är skrivna i dialog. Vad Kjell minns av den här skilsmässan, vad han tänkte om Mårtens drabbande situation, får vi därför inte veta. Bröderna tar ordet varannan gång, utan att bry sig om vad den andre just berättat. Det gör att de aldrig förhåller sig till den andres minnen, ifrågasätter, fyller i eller tar vid – sådant som bara syskon kan göra.
I stället för att se och teckna varandras porträtt, bjuder de på anekdoter, tankar om världsläget eller små föreläsningar om lite av varje, utan att formulera några särskilt originella tankar. Det gör Åren till en sympatisk men ofarlig bok, både på det politiska och privata planet. Den är helgarderad, utom vid ett par tillfällen.
Som när Mårten Westö vittnar om skrivkramp. Eller när Kjell Westö vädrar en viss bitterhet över sin status i det finska kulturlivet. Då är han inte rädd att göra sig löjlig; det är tabu att öppet beklaga författarkollegors missunnsamhet. Det är verkligen uppfriskande, och jag hoppas att jag missuppfattar Kjell Westö om han tror att han är den ende i branschen som brottas med låg självkänsla, ja rentav stråk av självhat.
När jag läst klart dagdrömmer jag mig till Helsingfors. Åren har fått mig att älska den staden mer än jag redan gjorde. Jag fantiserar om restaurang Kosmos, där Kjell och Mårten sitter med bordet fullt av mat och prat, obekymrade om oss andra. Vem är jag för dig? hör jag hur de frågar varandra. Och sen börjar de berätta. På riktigt.
