Action som blir hur spännande som helst

Pooneh Rohis nya roman bärs fram av sitt exakta språk

Anneli Jordahl

helskärm

Mona vaknar upp med ett spädbarn bredvid sig. Hon undrar var hon befinner sig. Smärtorna i underlivet är förfärliga. Är det nyfödda barnet verkligen hennes? Hon känner inte igen mannen som påstår sig vara fadern. 

Minnesförlust är ett tacksamt tema i film och litteratur. Utan en förhistoria är du bara ett tomt skal. Ett hölje. Ett rö för vinden. Främlingskap i tillvaron var även tråden i Pooneh Rohis kritikerhyllade och prisbelönade debutroman Araben. Författaren visade en driven känsla för minimalism, att med små medel gestalta förlust och rotlöshet. I nya romanen – som kanske egentligen är en lång novell – har hon dragit åt tumskruvarna rejält.

Jag leker med tanken att den målmedvetna studenten som i Araben gör sin pojkvän besviken genom att inte vilja ha barn kanske har ­låtit sig övertalas. För att vara som alla andra: kärnfamiljsnormen. ­Mona är likgiltig inför barnet, men hon drivs av ett explosivt inre tryck. En rädsla som tangerar ilska. Vi får följa henne vid exakta klockslag under sjutton dagar när hon kämpar med fysiska smärtor och klaustrofobisk skräckkänsla. Febrilt försöker hon minnas tillbaka medan hon misstänksamt tolkar den så kallade maken och svärföräldrarnas viskningar och menande blickar. 

Men går kvinnan utan minne att lita på? Är det en graviditetspsykos som gör att verkligheten förvrängs? Eller är maken och svärföräldrarna faktiskt skumma? Här finns ett dolt hot som påminner om minimalism­mästaren Magnus Dahlströms författarskap. 

Allt är dunkelt, men på ett exakt språk. Så exakt att det drar åt poesi som rör sig mellan symbolism och expressionism. Här finns en hel del djursymbolik. Förvisso ­effektiv, men ibland lite klichéartad, som instängd fågel med skadad vinge. Flickan som leker med gråsuggor på gården blir Monas sanningssägare. Kanske hennes inre barn, om texten tolkas psykoanalytiskt. Hon får några ledtrådar som hon sedan aggressivt försöker dra ur den skrämda flickan. Vem var Yeter? Vad hände henne?

Slutet får mig att läsa romanen som en suverän gestaltning av skrivprocessen. Författarens envetna grävande efter talande detaljer. Skönt med en roman som bärs fram av sitt språk. Gissar att Rohis profession som forskare i lingvistik spelat viss roll. 

Hölje är med andra ord inget för läsare som kräver en allvetande berättare som vägleder dem under minst femhundra sidor. Här har ni den totala motsatsen. Var och en får själv tolka in vad som händer i Monas kropp och medvetande. 

Action på ett och samma ställe är hur spännande som helst.