En Twin peaks i den uppländska villaidyllen

”Drunkna tyst” är full av gestalter som inte riktigt fäster

Uppdaterad 2021-02-16 | Publicerad 2021-02-05

Åsa Leijon (född 1968) arbetar som gymnasielärare. ”Drunkna tyst” är hennes debutroman.

Åsa Leijons debutroman Drunkna tyst utspelar sig i ett uppländskt samhälle, där en ung flicka försvunnit. Ännu efter ett år är gåtan olöst. Obehag sprids bland villorna i byn, och alla ­familjer verkar leva i samfälld dysfunktionalitet. Jannicas försvinnande har spätt på detta familj­ära elände på flera håll, och hon tycks ha haft ett laddat förhållande till många i byn. 

Inte minst har hon burit på hemligheter som har att göra med en kiosk plus motell i byn, där det bedrivits hemlig bordell. Mönstret känns välbekant, och om Jannica är byns motsvarighet till Laura Palmer så är det lilla motellet byns One-eyed Jack’s. Det är så att man börjar undra om det ska dyka upp en agent med smak för körsbärspaj.


”Twin peaks” har haft ett så allmänt och så mäktigt inflytande de senaste decennierna, att det inte är säkert att författaren alls varit medveten om förebilden utan bara sugit upp konceptet ur vår tids allmänkulturella mylla. Vi ska dock inte pressa saken för hårt, det finns också mycket i Drunkna tyst, som inte har Twin peaks-bäring. 

Det gäller framför allt Jannicas lillasyster Minna, som rör sig runt i byn som en dold iakttagare. Bokstavligen gömd i buskarna spanar hon in bybornas hemligheter. Hon drar också sina egna slutsatser om folk men framför allt om den försvunna systern, som hon tror sig veta så mycket mer om än alla andra. 

Tolvåringars förmåga att dra slutsatser är inte alltid att lita på, och hennes föreställningar och förhoppningar kring systerns försvinnande blir litet sorgliga och rörande.


Annars är det inte helt lätt att engagera sig i detta pärlband av misslyckade medelklassmänniskor, Ove och Otto, Mona och Marianne och allt vad de heter. Åsa Leijons språk lunkar på i alltför stereotypa berättarbanor. Det krävs en större språklig skärpa och koncentration för att en sådan lång räcka roman­gestalter ska få liv och fästa i läsarens medvetande. De får aldrig se ut som uttänkta delar av en konstruktion, men det gör alla dessa programmatiskt ofullkomliga bybor.


Och det är svårt att ta Asta i ­kiosken och hennes lilla bybordell på allvar. 

Endast i scenerna mellan den sadistiske hustrumisshandlaren George och hans ­totalknäckta stackars hustru bränner det till en del.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln