Familjen som satte skräck i Angered

Johanna Bäckström Lerneby har skrivit en initierad bok om makt, brott och polisarbete i förorten

Av: Malin Krutmeijer

Publicerad:
Uppdaterad:
Johanna Bäckström Lernebys reportagebok ”Familjen” är en vidareutveckling av det stora reportage som publicerades i Aftonbladet 2017. ”Framställningen är ibland lite pratig och omständlig, men den är innehållsrik och initierad. Att boken reser nya frågor är ett gott betyg” skriver Malin Krutmeijer.
Foto: mondial
Johanna Bäckström Lernebys reportagebok ”Familjen” är en vidareutveckling av det stora reportage som publicerades i Aftonbladet 2017. ”Framställningen är ibland lite pratig och omständlig, men den är innehållsrik och initierad. Att boken reser nya frågor är ett gott betyg” skriver Malin Krutmeijer.

För familjen Al Asim i Angered finns det ett före och efter sommaren 2017. Då fick nämligen Göteborgspolisen med sig en hel hop myndigheter i en samlad insats mot den brottslighet av olika slag som delar av familjen ägnat sig åt i åratal. Det handlar om alltifrån våldsbrott till utpressning och hot, och den lokala polisen menar att de satt skräck i hela bostadsområdet.

Nu började plötsligt Tullverket systematiskt kontrollera importerade varupartier och Försäkringskassan utreda bidragsbedrägerier. Namnet Al Asim lyste rött hos bland annat Polisen, Kronofogden, Skatteverket, Åklagarmyndigheten och Socialtjänsten samtidigt. Som jag förstår det av journalisten Johanna Bäckström Lernebys reportagebok Familjen är insatsen på intet sätt avslutad.


Familjen Al Asim – kanske är det mer korrekt att kalla dem ett släktnätverk, det är i alla fall ingen liten kärnfamilj det handlar om – heter egentligen något annat. Det verkliga efternamnet finns en sökning bort, i mängder av tidningsartiklar. Johanna Bäckström Lerneby har själv skrivit ut det i det stora reportage som publicerades här i Aftonbladet 2017, och som hennes bok är en vidareutveckling av. Hon skriver att hon fingerat namnet i boken eftersom familjen inte velat medverka till boken. 

I hennes tidigare reportage medverkade de däremot, inte minst lät sig överhuvudet, i boken kallad Abu Nizar, intervjuas. Han är imam, född på 50-talet i Libanon, och kom till Sverige som krigsflykting med fru och barn på 80-talet.

Han slår ifrån sig frågorna om söners, brorsöners och andra släktingars brottsregister av mord, misshandel, narkotikabrott, grov kvinnofridskränkning och vapeninnehav, och vill hellre tala om sin egen roll som medlare i konflikter. Ibland är det bäst att lämna polisen utanför, menar Abu Nizar. Som respekterad imam kan han medla innan en fejd mellan två familjer eskalerar, och på det viset hjälper han ju polisen. 

Han verkar inte riktigt själv inse att han beskriver det som brukar kallas ett parallellsamhälle, bortom rättsstaten – och inte heller hur skrämmande och förkastligt det framstår för de allra flesta. De tar ju lagen i egna händer.


Bäckström Lerneby radar dessutom upp exempel på när medlemmar i familjen Al Asim närmast sökt bråk med främst unga män. Det kan vara någon som sagt ifrån till ett stökigt barn, som genast hämtar hjälp av äldre bröder vilka jobbar upp ett våldsamt raseri. Ett bråk om en parkeringsplats leder till misshandel – med efterföljande hot om vad som ska hända om offret polisanmäler. 

Trots att många skräms till tystnad blir det ändå rättegångar och straff ibland.

Det är provocerande att läsa om, men inte bara det: det verkar underligt att folk som bedriver mer lukrativ kriminell verksamhet drar uppmärksamhet till sig för sådana skitsaker. Till viss del handlar det väl om att demonstrera sitt (i det här fallet ansenliga) våldskapital för alla som bevittnar eller hör talas om händelsen, men det är inte precis professionellt. Trots att många skräms till tystnad blir det ändå rättegångar och straff ibland. 

En del skulle nog associera det här lättkränkta beteendet med begrepp som ”hederskultur” eller ”klankultur”. Bäckström Lerneby lutar väl en smula åt det hållet, men mestadels håller hon sig till att skildra konkreta händelseförlopp som hon belagt genom intervjuer, vittnesmål, rättsliga protokoll, poliskällor mer mera. 

Det är klokt, för de där begreppen är politiskt infekterade och fungerar främmandegörande. Samhället ska ju heller inte lägga sig i hur folk vill leva, och på vilket sätt en familj och släkt organiserar sig, så länge de inte bryter mot lagen eller själva far illa. Det är också inställningen hos författarens viktiga källa, lokalpolischefen Ulf Merlander: begår familjen Al Asim inga brott så blir de lämnade ifred. 

Nu är det så att många i familjen faktiskt inte begår några brott, men de åker ändå med som måltavlor för den myndighetssamordnade insatsen. Det beror på att familjen dels bedömts uppfylla de kriterier som myndigheternas råd satt upp för att de ska dra igång en samverkan, dels EU:s kriterier för ett kriminellt nätverk. Då uppstår nya juridiska och polisiära möjligheter. 


Det är viktigt att polisen och det juridiska systemet har verktyg mot den här sortens informella maktbaser, som folk inte törs vittna mot. De kan självklart inte tillåtas härja fritt, hota rättssäkerheten och göra livet outhärdligt för andra. Men generellt är det inte okomplicerat att gå från individ till grupp i rättsliga sammanhang, och jag hade gärna tagit del av fördjupande kommentarer kring detta från insatta jurister.

Som reportagebok landar Familjen någonstans mellan den jag-drivna berättelsen där journalistens undersökningar i sig skapar spänning, och en mer ”färdig” berättelse om familjen Al Asim, delvis inifrån men mest utifrån polisens och brottsoffrens perspektiv. Framställningen är ibland lite pratig och omständlig, men den är innehållsrik och initierad. Att boken reser nya frågor är ett gott betyg.

Laddar ...
Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.