Viktigt reportage – som tyvärr saknar pusselbitar

Thord Erikssons bok är angelägen läsning i vårt restriktiva debattklimat

Publicerad 2019-12-17

Thord Eriksson (född 1966) är journalist och författare. Han har tidigare utkommit med boken ”Folk dör här – en pappa, två äldreboenden och välfärdens framtid”.

Att neka människor en fristad i Sverige har ett pris som vi alldeles för sällan talar om. Beskedet bryter ner människor som satt sitt hopp till att kunna bygga upp sin tillvaro på nytt i vårt land. Processen kan också trasa sönder tillit till samhälle, politik och rättsprocesser hos de goda krafter inom civilsamhället som öppnat sin famn och sina hem, delat med sig av sin tid och tagit sig an människor som sökt sig hit.

Om detta handlar Thord Erikssons reportagebok Dom som stod kvar, där författaren blivit aktivist och skildrar andra aktivister för de ensamkommande, huvudsakligen pojkar i övre tonåren och huvudsakligen från Afghanistan, som kom under det stora flyktingåret 2015.


Det är en gripande berättelse om ungdomar som fått sin ålder uppskriven, sina asylskäl underkända och som inte sällan utvisats på skakiga grunder. Som fått sova under broar i Frankrike, skjutits i Afghanistan eller tagit sina liv i desperation.
Boken handlar också om människorna runtomkring dem. De, oftast kvinnor, i alla åldrar, yrken och samhällskategorier som gjort sitt bästa för att välkomna de nyanlända till det svenska samhället – och som nu i stor utsträckning misstror och misströstar i detsamma.

I en samhällsdebatt helt präglad av den restriktiva sidans skrikande ger den här boken välkomna sakupplysningar om asylprocessen och hjälparbetets villkor.
Samtidigt blir jag inte så övertygad av boken som jag hade velat. Det är drygt att efterlysa ett annat fokus, men när författaren kommer så nära en specifik flyktinggrupp hade jag velat veta mer om dem.

I bokens början döms exempelvis Migrationsverket ut för att de brukar anta att det finns ett ”manligt nätverk” kring en ensamkommande pojke. Men Eriksson verkar inte själv ha gjort några efterforskningar om nätverk är vanligt eller inte. Vi får knappt veta någonting om hur pojkarna i berättelsen tagit sig till Sverige, i alla fall inte genom Europa.


En pojke berättar om en återresa där han får låna pengar till en tågbiljett av en landsman han mött på Centralen. Eriksson följer inte upp. Själv blir jag nyfiken på hur sådana lån fungerar och hur de drivs in. Vilka skulder och till vilka personer kan pojkarna ha dragit på sig på vägen hit?

Frågan är obekväm men angelägen eftersom vi vet att afghanska pojkar dragits in i heroinhandeln från samma land, både som kunder och säljare. Något borde väl Eriksson ha hört om detta. Att det därmed förbigås blir ett tomrum i argumentationen för att fler afghanska ungdomar borde få stanna här. Hur representativa för gruppen är de ofta välartade ungdomar vi möter i boken och därmed de fall som granskas och lyfts fram?


Tyvärr känns det som att många och viktiga pusselbitar saknas, och att boken i slutänden kokar ner till att det finns en massa svenskar som det är synd om för att de engagerat sig i de ensamkommandes liv och sak. Så är det förstås, och det är stundtals både hjärtskärande och upprörande, men det är knappast på den grunden som frågor om asyl eller inte ska avgöras.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.