Stor konst om stor förlorare

Publicerad 2014-01-31

Barnboksförfattaren tillbaka till poesin

Thomas Tidholm  (född 1943), poet och författare. Foto: Kjell Nilsson

Poesin sitter trångt i offentligheten just nu (skuldfördelningen kan diskuteras) och den tar återigen skydd i en tryggare form. Både Jesper Svenbros nya bok Hill Hill Hill och Thomas Tidholms Hilding Kvists minnen drar åt berättandet till, mot romanen. Den utdöda episka dikten återuppstår i modern form. Hilding Kvist ägnar sig till och med åt metafiktion när han försöker skriva en roman, men han vet inte om det ska bli ”detektiv” eller ”kärlek”. Det blir ingenting alls. Han är oförmögen till allt utom att förlora allt. Han flänger runt i Ljusnans dalgång en stund, sen är det inget mer med den saken.

Det intresse för folkrörelser, dragspelsmusik och natur som konventionen tillskriver lantlig underklass i förra seklet finns knappt hos Hilding Kvist. En av hans kompisar blir visserligen kommunalråd (ett anakronistiskt ord i bokens tid) och nån vacker vårdag flimrar förbi, men i stort är hans liv tömt på etiska och estetiska tankar.

Hilding rör sig på ett mer existentiellt plan, nere hos själva överlevandet. Han lever och dör utan mening men ändå innesluten i ett förunderligt språk. Det är inte hans, men där finns den enda upprättelse som är möjlig för honom. Medkänslan ligger i poetens handlag.

Det finns trots allt en glimt av musik i Hildings liv men av ett modernistiskt slag som han inte själv begriper:

”Upptäckte idag / att jag har en melodi inuti / som kommer ut som en mycket svag / vissling när jag andas / men med en konstig ton i mitten / som jag inte kan rätta.”

Hilding Kvist trevar bland de få ord han har. När han hamnar fel blir det hur rätt som helst. Det medvetna skrivandet för honom två stilvåningar upp från hans verkliga språk och når en utsiktsplattform över ett misslyckat liv.

Boken är snyggt formgiven som en gammal anteckningsbok. På slutet finns några härligt meningslösa och anonyma foton helt kongeniala med texten. I princip följer Hildings anteckningar hans händelsefattiga utkantsliv, men det börjar med en knall: hans far skjuter sig. Skottets dova efterklang tycks vila över hela diktsviten. Hilding blir nåt slags diversearbetare. Äktenskap och barn rinner honom ur händerna. Det är ett ensligt förfall uppdrivet till stor konst som möter på boksidorna.

Thomas Tidholm har inte synts till från min utsiktspunkt på ett tag. Barnböckerna fortsätter dock att komma.

Nu är han tillbaka till poesin eller vad det nu är. Hilding Kvists minnen är en efterlängtad återkomst.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.