Det är vidrigt att läsa om hundar som mördas
Men språket gnistrar i Andreas Lundbergs bok
Publicerad 2025-08-30
”Blackbox” av Andreas Lundberg
De mest dramatiska händelserna tenderar att göra språket otillräckligt. I skrivande stund har ännu en amerikansk skolskjutning precis ägt rum, och följts av en sedvanlig uppmaning om att be för de drabbade. Vi vet också hur stumma löpsedlarna kan bli – där gärningsmannen gång efter gång liksom smälter ihop till en och samma: den ensamma killen med tom blick som vill hämnas på upplevda oförrätter och som via internet har drivit längre ut i tillvarons ytterkanter. Det är där Andreas Lundberg tar avstamp i ”Blackbox”. Han är inte direkt heller känd för att väja för det svåra – debuten ”Storm i den pelare som bär” skildrade hans egna depression och tillvaron som inlagd på psykiatrisk avdelning, vilket till slut blev en trilogi som omfattade en rad öden och tillstånd i samma miljö. Men de böckerna framstår nästan som en standup-föreställning jämfört med ”Blackbox”.
Det ska sägas redan nu – att diskutera handling och dramaturgi är relativt meningslöst här. Visst, det finns en pojke som heter Adam och som genom ett virrvarr av diagnoser, oroliga föräldrar, ensamhet och oförmåga att kommunicera tycks komma närmare och närmare ett faktiskt massmord. Det finns en schimpans (Travis, utifrån ett verkligt fall där en kvinna fick sitt ansikte söderslitet) som jag inte riktigt vet vad den fyller för funktion förutom att apor i allmänhet blivit en trött litterär symbol.
Och det är hemskt att läsa om hundar som mördas, men är det bra litteratur? Nej, inte särskilt, och det tror jag faktiskt inte Lundberg är ute efter heller
Men även om boken är uppställd som en roman läses den snarare som poesi. Den ”kräver mycket av läsaren” som man brukar säga om sådant som inte är avsett att förstås. Snarare har Lundberg tagit fasta på en total vanmakt. Genom hans ögon är samtiden så mörk att språket blivit överflödigt. Det har ju ändå kidnappats av robotar och lögnare.
Inte minst är den traditionella dramaturgin ifrånsprungen. Den blir irrelevant i detta myller av chattforum och den ständiga exponeringen som nöter ner vår förmåga till empati. Framför allt är det våldet som lyfts fram, i sin allra vidrigaste form – djurplågeri och så kallade ”bum fights”, där hemlösa slåss mot varandra för pengar. Jag har lätt att känna igen mig i den uppgivenheten. Och det är hemskt att läsa om hundar som mördas, men är det bra litteratur? Nej, inte särskilt, och det tror jag faktiskt inte Lundberg är ute efter heller. Det är ansträngande och skaver. Språket hackar – ett stycke kan vara sammanhängande i sig självt, men helt fristående i förhållande till nästa. Det erbjuds inga andningspauser eller nödutgångar.
Lundberg är dock en så pass skicklig författare att språket gnistrar. Han lyckas fylla det med liv trots att sådant egentligen saknas hos människorna som skildras. Det är definitivt inte riskfritt. Kritiker som pratar om självupptagen samtidslitteratur har inte förstått någonting, tänker jag flera gånger. Genom Lundbergs självbiografiska och privata böcker förstod jag ju mer om mig själv och omvärlden. De hade en allmängiltighet, för så fungerar det självutlämnande när man gör det snyggt, som ”Blackbox” saknar trots sitt vida perspektiv. Dessutom är den alldeles för lång för att kunna bära upp sin form. Å andra sidan bör man vara tacksam över att alla böcker inte heter typ ”Solen skiner alltid på Tjurkö”. Att någon tillåts vara lika jobbig som Andreas Lundberg är tur. Men det är verkligen inte trevligt.
På tisdag presenteras den svenska kulturkanon
Säsongspremiär: Café Bambino
