En älskad lillasyster som gillade ovädret
Fanny Ambjörnssons ”Om Nadja” kommer nära livet
Publicerad 2021-10-13
Nadja Ambjörnsson avled förra året, 34 år gammal och närmast sörjd av föräldrar, syskon och assistenter. Hon hade efter en dramatisk födsel grava fysiska och intellektuella funktionshinder, hon kunde bland annat varken se eller tala – vad hon tänkte, ville och kände kunde omvärlden aldrig säkert veta.
Men klart är att hon var en älskad lillasyster till Fanny Ambjörnsson, som nu har skrivit en biografi om Nadja. Å ena sidan har Nadja aldrig haft en egen röst men å andra sidan är det mesta om hennes yttre liv ovanligt väldokumenterat – det finns familjealbum och närstående som berättar, vårdens journaler och inte minst de dagböcker som assistenter eller familj förde varje dag. Det kan stå så här: ”Lite varmare nu på morgonen. 36,3. Slapp i kroppen men väldigt stel i nacken. Trött tjej ända fram till lunch. Sitter och myser i fåtöljen en stund. /Sara”.
Fanny Ambjörnsson är genusvetare och socialantropolog och hon har till att börja med en professionell forskarblick på sin systers liv. Hon anför filosofen Eva Feder Kittay, som vill formulera en omsorgsetik för människor som likt Nadja och Kittays egen dotter Sesha, inte kan tala för sig själva. Naomi Scheman, även hon filosof, intresserar sig för relationen mellan norm och avvikelse och hur man uppnår etiskt hållbara relationer däremellan.
Det är intressant och tankeväckande men det är när Fanny Ambjörnsson använder storasysterblicken som Om Nadja knockar mig. För genom den tar Nadja form och sin plats i allas vår värld, liksom i relief till alla yttre detaljer.
Samhället, dess historia och strukturer går inte att hålla borta från en sån här livsberättelse. Det var inte länge sen människor som Nadja gömdes undan, ströks ur familjeträden
Ett liv som Nadjas väcker lätt filosofiska frågor som ”vad är ett gott liv?” eller ”vad kan vi egentligen någonsin veta om en annan människa?”. Det är inte ointressant men Om Nadja tar sig bortom dessa, ger inga generella svar utan gör just Nadja till en individ – någon som njöt av musik och ramsor och som levde upp när hon hamnade i ett oväder.
Boken är en biografi över Nadja men blir av nödvändighet också en över en familj, som Nadja var en del av: förutom Fanny bestod den av föräldrarna Ronny Ambjörnsson och Lilian Levin, storasyster Siri, tvillingsystern Liv och halvbror Ola. När det föds ett barn som ligger utanför alla våra idéer om utveckling påverkas hela familjen.
Assistenternas dagboksanteckningar varvas med nedslag i barndomar, familjeminnen, samtal med de andra systrarna och vårdkontakter.
Bokens nu sträcker sig ungefär under Nadjas sista år i livet och under det året tilltar mamma Lilians demens allt mer. Det betyder dels att hon inte längre kan vara motorn i omsorgsmaskinen som håller Nadja vid liv, dels att hennes eget behov av omsorg blir allt större. Fanny försöker lite tafatt kliva i sin mammas skor bara för att bli varse hur enorma de är. Hur ständigt närvarande Lilians omsorg om Nadja varit, hur mycket arbete hon har lagt ner på att knyta till sig människor som har Nadjas bästa för ögonen.
Fanny Ambjörnsson är inte politisk men samhället, dess historia och strukturer går inte att hålla borta från en sån här livsberättelse. Det var inte länge sen människor som Nadja gömdes undan, ströks ur familjeträden. Fanny Ambjörnsson lyssnar på Randi Mossige-Norheims radiodokumentär om de av myndigheterna sanktionerade övergreppen på Vipeholm, en anstalt för ”svårskötta sinnesslöa”. I den kan i dag åldriga syskon bara med möda minnas att de hade haft en syster eller bror som skickades bort.
Vid ett annat tillfälle besöker delar av familjen en minneskonsert för Förintelsens offer, som förutom judar också inbegrep bland annat homosexuella och funktionshindrade – alla grupper i dag representerade i familjen Ambjörnsson. Den yttersta, nattsvarta konsekvensen av ett samhälle som bestämt vad som är norm och som inte tolererar något avvikande.
I dag talar man om funktionsvarierade som nästa grupp att fullt ut kräva sina rättigheter. Samtidigt lever LSS – en smärre revolution när den infördes 1994 – under det dubbla hotet av neddragningar och välfärdskriminellas slangning av pengar ur systemet.
Nadja hade assistenter hos sig dygnet runt, skickliga yrkesmänniskor som lärde sig tyda varje uttryck, men med låga löner. Ändå stannade många länge – Jessica, som följde Nadja från förskolan till dödsbädden, måste nämnas särskilt – eftersom det fanns en frihet och flexibilitet i arbetet. När den hotas av en kommunal utförsäljning, börjar den känsliga omsorgsmaskinen runt Nadja genast hacka. Det är uppenbart att personlig assistent är ett yrke där långsiktighet och trygghet borde vara prioriterat – och bättre betalt.
Genom det mikrokosmos som är en familj handlar ”Om Nadja” så också om oss och det gemensamma. Men mest handlar den om Nadja Ambjörnsson. Som gillade ramsor och oväder.
