Entusiastisk guidning med många omvägar

Association går före stringens i encyklopedin över fenomenet ”Alice i underlandet”

Publicerad 2021-12-04

Jonas Ellerström och Isabella Nilsson har skrivit ”A som i Alice”. Till höger bild ur en av många filmatiseringar som gjorts på ”Alice i Underlandet”, denna 1994 i USA.

Det är inte svårt att föreställa sig upprinnelsen till A som i Alice, Jonas Ellerström och Isabella Nilssons nya encyklopedi över fenomenet Alice i Underlandet. Uppsluppna diskussioner i sus och dus, utkristalliserandet av tanken att detta kanske är en bok?

Sen, tänker jag mig, föddes formen – alfabetet som samlingslokal för osorterade nedslag. Den entusiastiska spånfasen med poetiska titelrubriker som ”Eftermiddag (gyllene)”, som tystar eftertankens försiktiga fråga om strukturen är värd de eftergifter den kräver.

Ellerström och Nilsson, båda djupt rotade i den delen av litteraturen som sysslar med ordvrängningar och språkvärldar, guidar läsaren genom Underlandet i vidast tänkbara bemärkelse. Från drottning Viktoria till Mare Kandre. Från universitetet i Oxford, där författaren Lewis Carroll var verksam som matematikprofessorn Charles Lutwidge Dodgson, till skräckdataspelet American McGee’s Alice. Samtid och dåtid, filmatiseringar, musikstycken och andra skärvor av Alice-berättelsen får alla plats i mosaiken, kantad av darlings för rara för att döda.

Texten väljer genomgående association före stringens. I viss linje med Carrolls logik är kuriositeter i centrum snarare än traditionell biografi. (Trots allt är skillnaden mellan oviktig och viktig i Alice i Underlandet en fråga om vilket ord kungen tycker låter bäst.) Men bitvis underminerar författarna sitt eget projekt genom artiga ursäkter som ”inom parentes kan jag inte låta bli att nämna …”.

Men ofta placerar texten mig i ett hörn där jag artigt försöker avbryta en konversation som spårat ur i självgenererande självbelåten monolog

I en välvillig läsning kan jag mysa med i författarnas intellektuella pingpong, samt förstås längta efter att få lägga till mina egna onödiga omistligheter. (Hur fint hade det inte varit med ett Sisters of mercy-citat efter Martin Gardners diktdialog med Carroll som avslutas ”we two’ll give Alice a new party dress”? Får man önska sig en hänvisning till Strindbergs lek med analogibeviset i Ett drömspel?)

Men ofta placerar texten mig i ett hörn där jag artigt försöker avbryta en konversation som spårat ur i självgenererande självbelåten monolog. (Då och då påminns jag om ögonblick på Fylkingen när nån musiker plötsligt upptäcker ett nytt ljud och självantänder på feeling tills ölpausen brunnit inne.)

När jag letar efter ett mönster i min skepsis framträder framför allt två invändningar. Först uppstår en otrygghet när en entusiastisk dans på avslappningens berg närmar sig slapphetens stup. Upprepningar som signalerar att artiklar skrivits separat, utan att tvättas för en mjukare helhet, och oförklarade signaturer under några av artiklarna, bidrar till en irriterande känsla av hafsighet. Som författarna själva påpekar angående Carrolls synbara lekfullhet skulle en matematiker som han aldrig överge exaktheten för bara rytm och rim. Vilket torde gälla även en förläggare som Ellerström.

Den andra invändningen kommer av att författarna är så tydligt smittade av (eller: smittened with) sitt studieobjekts finurliga tilltal att de också imiterar hans mest enerverande stildrag. Sättet att strössla med didaktiska parenteser och föreläsande förnumstigheter pajade Carrolls egen småbarnsversion The nursery Alice, men originalet är inte heller fritt från mästrande lustifikationer.

Hos Ellerström och Nilsson ekar det i stycken som: ”Självklart kommer den nonsensaktiga kurortsvistelsen, till skillnad från flyktlitteraturens spabehandlingar, inte alltid att vara bekväm och njutbar. (Minderåriga gäster reser med fördel i sällskap med en vuxen.)”

Och det pedagogiska anslaget skorrar i bruket av retoriska frågor som: ”Världen är full av troende kristna som inte blir präster. Varför skulle det vara ett problem ifråga om Lewis Carroll? Det beror på traditionen och på hans position.”

Men nog om smolket, den till brädden fyllda bägaren innehåller massor av smakrik trivia jag genast vill briljera med

Där, mellan slarv och pedagogik, skymtar bokens egentliga problem: att den å ena sidan redovisar skåpmat för entusiaster och å andra sidan mestadels består av nördtugg, svårsmält för en Carroll-novis. Återigen befinner jag mig på Fylkingen, med den inte helt sympatiska frågan: vem är detta till för? En fråga jag bara ställer när något i tilltalet skevar, för gud ska veta att jag bemöter samma fråga med en suck när nån dristar sig att ställa den om oulipo, oljud eller oei.

Men nog om smolket, den till brädden fyllda bägaren innehåller massor av smakrik trivia jag genast vill briljera med inför mina redan prövade medmänniskor. Dessutom är det en lycka att få läsa några av Carrolls brev igen för första gången sen 1997 då jag tillbringade sportlovet brådmoget fnittrande i Sigtunastiftelsens bibliotek (ja jag var sexton år, och ja jag borde åkt skidor, hånglat och druckit hotshots).

Som en bonus får läsaren en hel buffé av nya verser och översättningar av Nonsensprinsessan Nilsson, och i den långa (men inte så sorgliga) svansen av tankar som följer frågar jag mig om inte nonsenslitteratur i sig är en paradox. Om litteratur är text och text är mening måste väl litteratur i sig make sense? Curiouser och curiouser som Wittgenstein (inte) skrev.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln