Självbiografi

”Medicinmannen” visar att skam går i arv

Mats Wahl skriver sakligt men ömkande om en kärv uppväxt

Av: 

Åsa Linderborg

Mats Wahl, född 1945, debuterade 1978 med ”På spaning efter växandets punkt”. 1993 fick han Augustpriset för ”Vinterviken”.
Mats Wahl, född 1945, debuterade 1978 med ”På spaning efter växandets punkt”. 1993 fick han Augustpriset för ”Vinterviken”.

BOKRECENSIONER

Mats Wahl var 17 år när han började injicera Preludin. Det var i mitten av 1960-talet, hemma hos Janne vid Mariatorget i Stockholm. De var en grupp om sex personer, ”Självmordspatrullen”, som tryckte i sig olika preparat från ”gatans apotek”. Två av dem dog.

Hur han hamnade där? I självbiografin Medicinmannen återkommer Mats Wahl, född 1945, till ett par urscener i barndomen som kan ge en förklaring.


Den första är de unga föräldrarnas separation när Mats ännu låg i vagn. De bor hos hans farmor fram till en dag när Mats morfar, oklart varför, ber Mats pappa att välja mellan sin mor och sin fästmö. Han väljer sin mor.

Nästa dag tar morfadern med sig dottern Ingegärd och Mats hem till Gotland. ”Nu vet du hur det känns att förlora ett barn”, säger han till den unge mannen. När de anländer till huset i Slite utbrister Mats mormor: ”Nu har vi fått Inge tillbaka.” Inge var en älskad son som dog 14 år gammal. Mats uppgift blev att kompensera morföräldrarnas förlust.


Den andra urscenen är 28 dagars isolation på Visby lasarett, när han är tre år gammal. Han ropar efter sin mamma Ingegärd som aldrig kommer, eftersom de vitklädda sjuksköterskorna sa att hon inte fick. Det var där och då, menar Mats Wahl, som han danades att bli en firad författare av ungdomslitteratur. Till detta tillfogar han ytterligare ett trauma: att hans mor tidigt slutade amma honom.

Om de två första urscenerna är inte mycket att säga, de måste ha satt sina spår. Att bli berövad bröstet tillmäts dock väl stor betydelse. Det flesta mödrar slutar amma utan att förhandla om saken med den som diar.

Varje kapitel i Medicinmannen inleds med en kortare, kursiverad berättelse om åren som narkoman. Mats Wahl uppskattar att han sammanlagt tog 150 injektioner av lite allt möjligt. Det är sakligt formulerat, varken romantiserande eller uppjagat. ”Jag gillade att injicera”, konstaterar han frankt.

Det är kusligt och spännande, man vill ha en fortsättning, men måste först passera många repetitiva sidor om uppväxten på Gotland och sedan Södermalm. Prosan är fortfarande allvarlig, men då är berättelsen självömkande till det outhärdligas gräns.


Att Mats Wahl slungar anklagelser mot de flesta och särskilt sin pappa är inte konstigt. Det dröjde 50 år innan de sågs igen, på Wahls initiativ, och då pratade de inte om något särskilt. Men betyder det att fadern ”hatade” sin son? Varför vill eller vågar inte Mats Wahl se att pappan också var ett slags offer? Han råkade bli förälder när han själv i stort sett ännu var ett barn. Han tycks på det hela taget ha varit en känslomässigt tafflig figur, oförmögen både att hantera sin mamma och Ingegärds pappa. Som straff för detta fantiserar den övergivne sonen om att slå ihjäl honom med en yxa.

Mats Wahl lärde aldrig känna sin pappa. Styvfadern Arne, däremot, är skarpskuren. Avskydd även han.

Kan skam gå i arv? frågar Mats Wahl. Jag är inte den psykoanalytiker som Wahl tilltalar med ”du” i berättelsen, men jag svarar ändå obetvingat: Ja, självklart! Medicinmannen ger många exempel på det. Men jag vet också att det som författare ofta är svårt att veta när frukten man bär inom sig är tillräckligt mogen för att plockas och förvandlas till övertygande litteratur.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

En stor bok som i litet format fångar krigets väsen

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Självbiografi

Missbruk

Litteratur