I en rolig poets sällskap

Magnus Ringgren slår gärna följe ett stycke med Malte Persson

Magnus Ringgren

helskärm

Dikter mår inte alltid bra av att bli upplästa av Stina Ekblad.

Sånt säger man inte offentligt. Det är bara de professionella retstickorna som vågar. Malte Persson är en retsticka, en förbluffande oförutsägbar skribent för attt husera på Expressens kultursida, en rolig poet i en tid där humorn ofta överger de lyriska estraderna för att den inte känner sig välkommen.

Hans nya bok Till dikten består rakt igenom av metapoesi, av dikt om dikt. Sånt kan bli förfärligt träaktigt och långrandigt om man inte heter Jesper Svenbro – han har byggt ett helt författarskap på intelligenta reflektioner kring diktens natur. Malte Persson är lika medveten om formen som Svenbro (han får en diskret liten bugning) men alls inte lika följsam mot den. Den yngre kollegan är mera tankspridd och tveksam, lite sorgsen, lite elak ibland – som det där med Stina Ekblad. Och läsaren har oavbrutet roligt i hans sällskap.

Det handlar inte så mycket om idealismens Skapande med stor bokstav. Poesin ska ”göras. Höftas till. / Täljas, putsas, knådas”. Poesin är hantverk, inte ande. Man känner de gamla grekernas närvaro hos Malte Persson precis som hos Svenbro. Men hur slänger man ihop en dikt här och nu, här vid historiens slut, efter romantik och modernism och postmodernism?

Handbokens tid är ute. Handlag och verktyg kvarlämnade längs vägen är däremot värda all nyfikenhet. Traditionen finns, men man får handskas fritt med den fram till värmedöden. Man har tillstånd att sitta på sin veranda eller i en park i Berlin och dikta så länge strömmen räcker. ”Har samtiden inte pågått länge nog nu?”

Det finns ingen guldålder att drömma sig tillbaka till. Malte Persson har dock hittat en del överskottsmaterial från den – jag kommer att tänka på Horatius satirer och Heinrich Heines ironiska romanser. Den senare översatte han i en fin bok för ett par år sen.

Låt oss testa det beprövade likaväl som det utrangerade! Den glupskheten är det viktigaste Malte Persson bär med sig. Jag tror inte att han har så många övertygelser. I tyckandets tid hävdar han att åsikterna är poesins material, inte dess ärende. Om man motsäger sig själv, desto bättre!

De estetiska hierarkierna gäller inte längre. Poesin sjunger till ”lyra, elgitarr, kanoner”. Han granskar genre efter genre. Som bekännelselyriken. Skammen och orättvisan är ju aldrig nya:

”Ju mindre ny en smärta

eller orättvisa framstår som,

och ju mindre hemlig en hemlig skam,

desto mer form kräver konsten av den,

orättvis som konsten alltid är.”

Kraven är höga, kan vi leva upp till dem? Vad kan vi ge dem, en klackspark eller hårt arbete? Poeterna är ett tvetydigt släkte. Är de verkligen värda vårt förtroende?

”Poeterna är språkets partisaner.

Så tänker de

vid sina laptopskärmas svala läger­eldar.

I fjärran rör sig stora skuggor

och de hör

något som de tror är språkets åska.”

Det där kanske inte poeterna i gemen vill höra. 

Malte Persson är nog både för lättsam och för allvarlig för sitt eget bästa.

Men jag slår mycket gärna följe med honom ett stycke i den yttersta tiden där ”änglaslynglar djävulsminglar” och där vi alla är skuggor i offentlighetens utkanter:

 ”O sjungande fantasmer

bortom vardagens rutiner,

bortom parningsalgoritmer

och offentlighetens kasperliv –”