Man fnissar samtidigt som det skär i hjärtat
Man vill höra Isabella Nilssons textjag prata daddy issues med Ester Nilsson
Publicerad 2025-04-09
”Tomhet och ömhet” av Isabella Nilsson
Hurra, ännu en bok av den svenska litteraturens mest förträffliga ”underpresterande övermänniska” Isabella Nilsson. Det egenformulerade epitetet kommer från hennes Nietzschebok ”En bok för ingen. Brev från en underpresterande övermänniska” (2022) och bör tas med en nypa salt. En författare som ger ut en bok eller översättning nästan årligen är knappast ”underpresterande” i den litterära världen. Men så finns det ju andra världar – det sociala livets, den kulturhatande politikens, försäljningssiffrornas.
Vi ska tacka Ellerströms som tar hand om denna originella författare som mutat in ett eget litterärt rum där filosofiska betraktelser, läsfrukter, dagboksreflektioner, aforismer, trendspaningar och nonsensdikter får plats inom samma pärmar. Nilssons texter är boknördiga men samtidigt akut förbundna med blottat liv. Hos henne blir ordet kött och köttet ord i ständiga pulser. Det autofiktiva ger en värme åt briljansen.
I genombrottsboken ”Nonsensprinsessans dagbok” (2018) var utgångsläget extremt: boken kom till som svar på författarens löfte till sin mor om att inte ta sitt liv under året 2016, trots anorexians härjningar. En dikt per dag – denna ”sjukskrivning” fungerade bättre än både medicinering och vårdfloskler: det egna språket blev ett rum att leva och rentav ha roligt i.
Läsaren har också roligt med Isabella Nilsson – jag fnissar ofta högt under läsningen av den nya boken ”Tomhet och ömhet”. Kan inte motstå impulsen att ideligen citera för min vän i soffan. Som när författaren saknar trenden ”soft psychogirl” på Tiktok: ”jag vill inte dekorera tårtor. Jag vill knapra Stesolid”.
Det är ett lyckopiller i sig att umgås med en författare som med absolut gehör lattjar med högt och lågt, stilarter och diskurser. Det finns en lätthet i det. Men boken inbjuder också till tänkande och då blir det mer komplicerat. Det börjar rentav skära i hjärtat. För om språket, som Nonsensprinsessan bevisat, kan upprätthålla liv – kan det då också upprätthålla ett liv i förnedring?
Nilsson beslutade sig för att bli estet som ett radikalt svar på verklighetens bristfällighet
I ”Tomhet och ömhet” handlar den autofiktiva strimman om en kärleksrelation med en litteraturkritiker, som i eftertankens kranka blekhet kallas ”kulturmannen”. Vi följer relationen genom bondagemöten, fram till separation och missfall. Och fastän boken håller en nykter ton är det som om Nilssons själva poetik står på spel.
Nilsson beslutade sig för att bli estet som ett radikalt svar på verklighetens bristfällighet. Varför hålla sig till verkligheten? För det första är den ful och för det andra är den en nyckfull förmyndare. Plötsligt kan den lämna en i ett svart hål. Nilssons föredrar att leva i litteraturen – och att även i det egna skrivandet omtolka levandets lidande till skön och trösterik fiktion.
Den här boken iscensätter onekligen många av litteraturens produktiva sidor. Den ger substans åt frasen ”litteraturen är en kunskapsform”. I geniala små reflektioner kunskapar Nilsson tillsammans med författare som Duras, Perec, Ekelund och Pessoa. Det är med hjälp av Cărtărescus separationsskildringar i novellsamlingen ”Melancolia” som hon kommer fram till att det är verkligheten, inte bara hon själv, som lider av ett otryggt anknytningsmönster.
Sedan har vi språkets ljuvliga självalstrande funktion. Rim och homonymer kan leda poet och läsare dit vi aldrig anade: ”– Har du en brevduva att låna mig? / Nej, men du kan ta min budget.” När kulturmannen sviker låter språket ett dött uttryck börja röra på sig, som för att trösta, så där lite Kristina Lugnskt:
”jag lägger band på mig själv
jag lägger olika slags färgglada band på min förtvivlan
billiga sidenband som jag köpt i en pysselbutik
vid Fridhemsplan”
Men är språkets färglada band alltid till gagn för själva levandet? Det är här det skär i hjärtat och poetiken flämtar: när estetens förmåga att sublimera, och finna ett förlåtande narrativ till kulturmannens svek, får henne att stanna i ett pissigt förhållande.
Det är helt klart ett sundhetstecken när textjaget ibland slår bakut mot estetens position och blir cyniker: ”Jag köper billiga rosa spetstrosor och bevittnar din avförtrollning från Proustskolad skönande till porrskadad sadist.” Så kan det litterära också användas, i armkrok med det fula. Det känns läkande på ett mer jagstarkt sätt.
Undrar vad som skulle hända om Ester Nilsson (i Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande”) sjönk ner i Babelsoffan tillsammans med Isabella Nilssons textjag för att bearbeta sina ”daddy issues”? Fast, å andra sidan: tv är ett överskattat medium. Leve den bångstyriga, paradoxala och egenmäktiga litteraturen.
