Lära är livet – nyfikenhet är allt som krävs

Zena Hitz skriver en kärleksförklaring till bokmalen och alla andra som jagar ny kunskap

Publicerad 2020-08-17

Albert Einstein, geni med avvikande idéer.

Intellektuella intressen är underskattade. Poängen i Zena Hitz bok Lost in thought – the hidden pleasures of an intellectual life är att lärande fyller ett allmänmänskligt behov, som bortom instrumentell nytta framför allt är sin egen berikande belöning. I boken går hon igenom hur människor funnit fristad, värdighet, mening, äventyr och samvaro med andra genom att på allvar ta sig an något som är viktigt.

Kärleken till lärandet kan ta många olika former. Det kan vara bokmalens slukande av stora romaner, ett intresse för historia, filosofi och språk, teater, museer, konstutställningar, djur och natur eller för vetenskapsfält som astronomi.

Gränsdragningen mot vardagliga förströelser är inte heller glasklar, utan ligger framför allt i attityden: Att ständigt sträva vidare och utmana sig själv och världen med nya frågor.

Det går absolut att hysa ett seriöst, intellektuellt intresse också för lättsamheter inom nöje och förströelse, centrala som de också är för den mänskliga tillvaron. Viktigast är den inre drivkraften: Att låta sig uppslukas av något ämne för sin egen skull och därigenom ta sig an grundläggande frågor kring vår tillvaro.


Att kärleken till kunskapen är allmänmänsklig och att intellektuella intressen kan odlas av så gott som alla människor är en viktig poäng. Från den brittiska arbetarrörelsens historia lyfter Hitz anonyma människor från enkel bakgrund vars intellektuella intressen inte bara varit redskap i en politisk kamp, utan givit respit från en tuff tillvaro och något givande att göra.

Andra har funnit en inre fristad undan onda tider eller i fängelsemiljö där bristen på distraktioner stundtals varit till hjälp för att odla dem. Nya inre världar öppnas genom att vi kan besöka och få kunskap om andra platser, tider eller bara betrakta tillvaron på nya sätt.

Hitz riktar vass kritik mot den samtida akademin och dess anpasslighet efter ytliga mål

Den troende Hitz har ett intressant exempel i jungfru Maria, som ofta avbildas i enskildhet med diverse skrifter som enda sällskap. Detta anför Hitz även som exempel mot anklagelsen att religiös tro skulle stå i motsats till intellektuell nyfikenhet – tvärtom är det i den kristna mytologin just Marias belästhet som gör henne mogen att motta det gudomliga erbjudandet att bära frälsaren. Även om man inte tror på den obefläckade avelsen ger berättelsen ett tidigt exempel på en kvinna som utvecklar intellektuella intressen.


Utforskandet skapar också gemensamma band till andra människor som delar samma intressen, band som ofta förenar över vanliga barriärer som nationalitet, klass, kön eller etnicitet. Visst skapar intellektuella intressen också snäva grupper och ibland en känsla av överlägsenhet, en påminnelse om att de inte bara är av godo och inte det enda viktiga här i världen.

Zena Hitz visar dock vilket fantastiskt och ofta underskattat värde som ändå ligger i att ta sig an viktiga saker i tillvaron på ett seriöst sätt, som yrkesmässigt kall eller som en berikande del av fritiden. Ett värdefullt råd, inte minst i dessa isolerade tider.

Ändå är kärleken till lärandet undanskuffad och nedvärderad, också vid de universitet där den borde utgöra själva kärnan. Hitz riktar vass kritik mot den samtida akademin och dess anpasslighet efter ytliga mål som pengar, prestige och grupptillhörighet. ”Hårdföra realister” bedriver självbedrägeri genom att önska resultat utan hänsyn till vad som egentligen krävs – Einsteins genialitet fast utan den yrkesmässiga förödmjukelsen när hans idéer ansågs för avvikande och udda. Därför är de utelämnade till den osjälvständighet som ligger i att hänga upp sitt värde på andras ytliga bedömning, via anslag eller anseende.


En annan frestelse är den politiska aktivismen och viljan att förändra världen, också den tenderar att gå ut över kärleken till lärandet och de förutsättningslösa och ofta obekväma frågorna. Det kan också vara meningsfullt nog att utföra tjänster åt andra och se till att världen fungerar, även om den inte förändras.

Ännu en distraktion är spektakel, dramatisk förströelse av olika slag som är lätt att fastna i, men som inte leder vidare och djupare: nyhetsknarkande kring katastrofer och skandaler, de sociala mediernas ständiga feedback, datorspelandets tomgång. Allt är nöjen eller nytta i sin rätta dos och i några fall områden som också går att närma sig som intellektuellt intresse, men blir lätt aktiviteter som kan uppta oändligt med tid och uppmärksamhet utan att leda vidare och djupare.


Hitz är allt annat än enkelspårig och påpekar att pengar och socialt erkännande också är allmänmänskliga drivkrafter och delar av ett gott liv. Välståndet ökar frestelser och distraktioner men gör också poesin, konsten och vetenskapens utveckling möjlig. Ofta kan frestelserna vara det som leder oss till de djupare insikterna. Den som sökt en tjänst för dess prestige och lön kan upptäcka dess värde och betydelse i allt man kan göra för andra genom att utveckla sin bästa förmåga.

Så mycket finns att upptäcka och utforska, allt som krävs är nyfikenheten att glänta på nya dörrar.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln