Gina Dirawi träffar exakt rätt
Programledarens romandebut är klockren
Publicerad 2020-04-06
Gina Dirawi är en ung och folkkär programledare, komiker, skådespelare och artist. Nu visar hon att hon också är en förstklassig författare.
Debutromanen Paradiset ligger under mammas fötter handlar om två svenskpalestinska tjejer som varit bästisar sen barndomen. Så nära är de att de vaxar varandras underliv och bleker varandras ansiktshår.
Mona är rebellen som ifrågasätter orättvisor, särskilt män som hatar kvinnor: den sexistiske läraren Ove, den våldsamme imamen Moustafa och den skräckinjagande gangstern El Asfour i det palestinska ghettot i Beirut dit vi förflyttas i bokens andra del.
Hon för fram sina budskap genom hardcore graffitimålningar som hon målar på skolbyggnaden, på moskéns fasad och på platsen där El Asfours män står med kalasjnikovs.
Mila är mer osäker. Hon längtar efter att sticka från Sundsvall, sin krävande morsa och morsans slavinna syrran. Biljetten är att komma in på läkarlinjen och Mila pluggar hårt.
Dirawi lyckas i romanen skildra muslimer på ett så innerligt och allmängiltigt sätt att jag skulle bli förvånad om inte självaste Jimmie Åkesson smälte
På senare tid har hon börjat umgås med Nadine – en duktig flicka med toppbetyg, som är lojal med Moustafa och de patriarkala strukturerna i moskén – för Nadine står friarna på rad.
Visst gillar Mila fortfarande Mona, men Mona är så extrem och ju äldre de blir desto mer allvarligt trubbel försätter hon dem i.
Dirawi lyckas i romanen skildra muslimer på ett så innerligt och allmängiltigt sätt att jag skulle bli förvånad om inte självaste Jimmie Åkesson smälte, öppnade sitt hjärta och förälskade sig i karaktärerna.
I dagens polariserade tid lider annars litterära skildringar av muslimer ofta av att de antingen är aggressivt islamkritiska eller stelbent defensivt pro-islam.
Dirawi går en egen och mer jordnära väg. Alla huvudkaraktärerna är muslimer och alla är olika varandra, vilket skapar dynamik och ja, normalitet. De får bara vara. Fokus är på människorna, och den levande gestaltningen suger in läsaren.
Romanens titel tycks vara ett citat av profeten Muhammed och dess feministiska budskap genomsyrar allt. Hur radikal Mona än blir och hur mycket hon än bråkar med de konservativa i moskén och de kriminella i ghettot, slutar hon aldrig att be och att tro på Allah. Eller för den delen: vara lojal med det palestinska folket.
En klok gumma som räddar livet på Mila bär till exempel niqab. Det argumenteras inte för, men känns etiskt och estetiskt fullständigt motiverat.
Dirawi lyckas storartat med balansgången att skildra unga coola tjejer som revolterar mot ett traditionstyngt sammanhang, utan att smutskasta detta sammanhang i sig. Tvärtom hittar hon till stora delar styrkan inom det.
Även Monas släkting Nour har en framträdande roll. Nour jobbar på skönhetssalong och vet att det inte är någon idé att utbilda sig eftersom palestinier i Libanon inte har tillträde till de ”finare” jobben. Hon undertrycker sina heta känslor gentemot flickvännen Leila; har att välja mellan att stanna i sin faders hus eller gifta sig med en man i utlandet som hon inte älskar men som ger henne tillgång till pass och medborgerliga rättigheter.
Men bokens främsta kvaliteter handlar inte om vad som skildras utan hur det görs. Sällan har jag läst en så levande, rolig, rörlig och temperamentsfull roman med en så klockren dialog. Ibland tänker jag på Zadie Smiths debutroman Vita tänder, men med tillägget att Dirawi inte är höglitterär. Referenserna går här i stället till populärkulturen. Men en berättare av rang är hon.
Stilen är gurlesk, men en sorts multikultivariant som jag hittills saknat. Språket: pikant, köttigt, galet, sexuellt, svettigt, groteskt och äckligt. Aldrig har jag sett så många liknelser och metaforer för det kvinnliga könsorganet!
Romanen hör också hemma i chick lit-genren. Dirawi bygger proffsigt upp spännande intriger och driver effektivt handlingen framåt. Det nyskapande handlar om det konsekvent genomförda muslimperspektivet.
Karaktärerna pratar med en känslomässig intensitet som jag måste återge. En palestinsk mor säger till exempel till sitt barn: ”EMAD, DIN LILLA JÄVEL! KOM HIT NU, YA EBN EL KALB! … Gå och köp cigg till mamma och Um Ali. Och två Bepsi! Jalla! … Kom hit, habibi … Begrav mig vad du är söt, toqborneh ana, gå nu din lilla jävel. Gå! Ditt vackra ansikte får mig att vilja ta mitt liv och begrava mig själv i vår trädgård.”
Det är också roligt hur boken vänder på invanda perspektiv: Milas morsas största oro är att dottern ska bli drogad och våldtagen av SVENSKA killar.
Och när hijabi-Mila med hjälp av Mona bakom ryggen på morsan till slut lyckas komma iväg på en svennefest går det verkligen hej vilt till: den blonda tjejen som fyller år får en dildo i present av sina tjejkompisar.
Innan Mila hinner reagera har en berusad rödflammig kille tryckt upp dildon på vibration i hennes nacke, vilket någon fångar på bild som läggs upp på Face och taggas med Milas namn, så att morsan, syrran och släkten ser och såklart får alla sina fördomar om hur det går till när svenskar festar bekräftade …
Generellt är relationen mellan ätstörda Mila och hennes omsorgsfulla men konventionsstyrda morsa fördjupad och fint skildrad.
Dock går författaren inte till botten med Monas relation till sina föräldrar. Handlingen laddas upp med en depressiv, frånvarande far och en döende mor – men den förklaring som i slutet antyds är för enkel och lam.
Men det är bara en randanmärkning. I sina bästa stunder påminner Gina Dirawi om en samtida svenskpalestinsk Jane Austen: kvinnor, skvaller, intriger, relationer, konventioner, kärlek, makt och pengar – men Dirawi rör sig i mycket fattigare miljöer.
Paradiset ligger under mammas fötter är den bästa svenska bok jag läst hittills i år – den förtjänar uppmärksamhet och priser.