Johnson vill ge oss en köttig text om freden
Läsningen av debutromanen ”Fred” gör mig nyfiken och utmattad
Publicerad 2023-04-24
Finland är landet som slagit Sverige i lyckoindex och gått före oss i krogkön till Nato. Knappt något kan vara mer välkommet än en nyskriven roman om vårt östra grannland och dess historia.
Journalisten Thella Johnson gör skönlitterär debut med ”Fred”, en släktkrönika och samtidskommentar i ett. Johnson har varit Sveriges Radios korrespondent i Helsingfors och har egna rötter i Finland.
Romanen är komponerad som en ramberättelse, i likhet med ”Tusen och en natt”. Huvudpersonen Elina, hennes irakiska styvpappa och en föreståndare för det lokala flyktingcentret blir under flyktingkrisen 2015 instängda i närbutiken, ansatta av högljudda främlingsfientliga demonstranter med våldskapital. Under tiden berättar Elina om släktens historia i avsnitt som benämns resor, fyra till antal.
Romanens titel är både ironisk och djupt betydelsebärande. Utgångspunkten för samtliga resor är ju faktiskt de olika krigen: vinterkrigen, andra världskriget, kriget i Irak, kriget i Syrien. Men det är freden, mellanrummen som Johnson vill undersöka. Hur blir freden ett undantagstillstånd som sätter oss på prov?
Elina och hennes under en lång tid hemlighållna halvbror Marko är varandras skuggor, motsatser som tvingas ihop och isär. Intrigen drivs av spänningen mellan dem, speglad av syskonlandet Sveriges dragningskraft och motbjudenhet. Elina själv är begåvad med en särskild känslighet som både orsakar henne stort lidande och ger henne unik tillgång till världen.
”Fred” är en roman som spänner bågen hårt. Jag applåderar ambitionen att berätta i stället för att på ett slätstruket sätt gestalta. Johnson vågar vägra undertext, det är köttig övertext hon vill skapa. Men för det krävs en skolad röst som klarar att hålla tonen. Valet av Elina som berättare gör texten svårläst. Ljudhärmande repliker, överflöd av liknelser och metaforer, symboler och allegorier, kommentarer som bryter den så kallade fjärde väggen är var för sig härliga, färgstarka och mustiga men blir tillsammans som ett skogssnår jag måste hugga mig igenom.
Läsningen lämnar mig av den anledningen nyfiken men utmattad, ett tillstånd måhända kongenialt med hur det kan kännas för en svensk som vill närma sig kärnan av det finländska.
