Vackert och brutalt om diktaturens barn

Félix Bruzzone skriver om jakten på människorna som raderades ut ur Argentinas historia

Publicerad 2021-04-27

Félix Bruzzones ”Mullvadarna” kom ut i hans hemland Argentina 2008 och har nu kommit på svenska.

Det sägs att det tar tre generationer för en befolkning som utsatts för ett kollektivt trauma att läka. Det är något jag tänker på under läsningen av Félix Bruzzones roman Mullvadarna, för är det något den aktualiserar så är det frågan om att ärva konsekvenserna av våld.

I efterdyningarna av de sydamerikanska diktaturerna uppstod en mängd litterära strömningar som syftade till att gestalta ett traumatiskt förflutet och de frågor gällande historia, minne och glömska som det förflutna innebär i nuet. Bruzzone som är född 1976 och delar födelseår med den senaste argentinska diktaturen, väckte stor uppmärksamhet med Mullvadarna (originaltitel Los Topos) när den först utkom i Argentina 2008.

Bruzzone, vars föräldrar tillhör de tiotusentals desaparecidos som försvann under diktaturen, kom med denna roman att representera en generation författare som var för unga för att själva ha upplevt repressionen på ett direkt plan men som likväl tvingats leva med dess konsekvenser. Genom nystartade Prosak Förlags utgivning finns romanen nu tillgänglig för en svensk publik i översättning av Linnea Rutström.

I centrum står ett berättarjag som vuxit upp med sin mormor och morfar då föräldrarna försvunnit under diktaturen. Efter en separation börjar han söka efter en förmodad bror som hans mor skulle ha fött i fångenskap. Sökandet som för honom över den argentinska nationen utökas till att gälla även en före detta älskarinna, sedan modern, fadern, en eventuell son och inte minst honom själv.

Det yttre sökandet sammanfaller alltså med det inre, och i takt med att berättelsen utvecklar sig smyger sig våldet in i verkets form genom en prosa som faller isär och blir allt lösare i kanterna, allt mer delirisk, likt identiteten hos berättarjaget.

Historien tränger sig på trots avsaknaden av minne. För hur beskriva det som inte finns? Det utraderade? Det är i gestaltandet av ett tomrum, det icke-sagda, en plats där avsaknaden av ett förflutet har resulterat i avsaknaden av framtid som Mullvadarna blir som starkast.

Tyvärr dras den svenska utgåvan med ett slarvigt utfört redaktörsarbete. Korrekturfelen är många och vid en jämförelse med originalet ser man att romankaraktärernas namn vid ett tillfälle blandats ihop, vid ett annat att det står ”farfar” där det ska stå ”farmor”.

Trots detta är det en vacker och brutal roman, som även om den i allra högsta grad är subjektiv gör anspråk på det universella genom att gestalta en generations – och i förlängningen även en nations – erfarenheter.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln