Rätten att bestämma över sin egen död

P C Jersilds nya bok vrider och vänder på den komplicerade frågan om dödshjälp

Publicerad 2020-12-21

P C Jersild, läkare och författare (född 1935) utkommer med en bok om dödshjälp.

Just i år kanske inte P C Jersilds bok om dödshjälp, betitlad Hur vill du dö? – Om makten över livets slut, känns så vältajmad. Men för den som vill orientera sig i frågan är den både klok, lågmäld och saklig.
Jersild som är romanförfattare men också läkare har suttit i Statens medicinsk-etiska råd sedan 1987.

Han är sedan många år för laglig och frivillig dödshjälp under strikta förhållanden. Boken är en personlig plädering för detta och en resonerande sammanfattning av kunskapsläget och av hans möten med forskare, läkare och dödssjuka.

Just de olika livsöden han berättar om gör att boken griper djupare in. Hans egen äldre syster hamnar efter en lång förtärande sjukdomsperiod till sist på ett tillfälligt äldreboende där hon både försöker strypa sig med en sladd och skära halsen av sig med en sax, men misslyckas.

Sjuka människor han träffar med skilda åsikter i frågan, multisjuka eller med ALS eller cancer dör senare efter svåra, stökiga, ovärdiga kval fastän utgången är given. Exemplen övertygar.


Borde det då inte vara en självklar mänsklig rättighet att slippa olidlig smärta och ångest när man är obotligt sjuk, själv vill dö och det bara är en tidsfråga innan kroppen ger upp? Nej, inte i de flesta länder och inte i Sverige.

Lagstiftningen gör skillnad mellan passiv dödshjälp och aktiv. Passiv dödshjälp är ofta laglig i västvärlden och innebär att man avstår från livsuppehållande behandling för att hålla en döende person vid liv. I Sverige kallas det hellre lindrande (palliativ) vård eller palliativ sedering. Svenska läkare är restriktiva med sedering, anser Jersild.


Aktiv dödshjälp eller läkarassisterat självmord är olagligt i de flesta länder utom ett dussintal, som Schweiz, Beneluxländerna, Kanada och vissa delstater i USA. I Schweiz utför fyra privata föreningar läkarassisterade självmord och även utländska medborgare kan få hjälp med att ta sitt liv.

Men det är dyrt, minst 200 000 kronor, och godkännandet med översättningen av sjukjournaler och läkarintyg tar minst tre månader. Ett tjugotal svenskar sägs få hjälp att dö där årligen. En av dem var den helförlamade Joakim Alpgård som Tom Alandh gjort två dokumentärfilmer om.

Jersild menar att man kan se frågan om rätten att bestämma om sin egen död som en parallell till rätten till abort. Där bistår ju sjukvården fastän det är kvinnan som står för beslutet.


Själv förespråkar Jersild Oregonmodellen. I delstaten Oregon i USA är assisterat döende, men inte eutanasi (då läkaren ger den dödande dosen), tillåtet genom den så kallade Death with dignity act (DWDA) som varit i kraft sedan 1998.

Lagen ger läkare rätt att skriva ut läkemedel i dödlig dos till en patient skriven i Oregon som fyllt 18 år, är beslutskompetent och lider av en sjukdom som förväntas leda till döden inom sex månader.

Patienten måste först muntligen uttrycka en önskan att dö, men ingen förskrivning av läkemedel får ske innan det slagits fast att patientens omdöme inte är nedsatt på grund av psykologisk eller psykiatrisk störning eller depression. Sedan måste patienten inge en skriftlig begäran bevittnad av två personer, ej anhöriga. Efter två dagar måste ännu en muntlig begäran göras.

I en uppföljning av Oregonmodellen publicerad 2017 hade efter 20 år endast 63 procent tagit tabletterna. Jersild skriver att det viktigaste resultatet av DWDA kan vara ”den sinnesfrid den skänker människor som aldrig kommer att utnyttja den men som vet att den existerar som en möjlig utväg”.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln