Det prästerliga är hennes riktiga styrka

Tove Folkesson återför en vördnad inför livet

Publicerad 2021-09-28

Tove Folkesson utforskar i sin nya roman, ”Den stora kyrkan”, de egna erfarenheterna och livet. ”Hon återinför en sorts vördnad för livssammanhangen, familj, vänner, naturen och djuren där vid havet där hon bor”, skriver Pia Bergström.

I en av sina tidigare självbiografiskt rotade romaner skriver Tove Folkesson att hon vid en viss tidpunkt i livet funderade på att bli präst. Hon tyckte att hon passade till det. Så blev hon författare i stället med en alldeles egen röst, sökande uppriktig och poetisk.

Hennes tredje roman, den vackra och personliga Ölandssången där hon sökte fäste och tillhörighet hos mormodern och bonden morbror Arne på den öländska släktgården fick både Aftonbladets litteraturpris och Svenska Dagbladets.

Men när jag läser Folkessons senaste roman Den stora kyrkan, fristående fortsättning på den förra romanen Hennes ord, tänker jag att författarrollen på något sätt glidit över i prästrollen. Tonen är nästan oavbrutet andäktig och självhögtidlig när hon berättar om jordelivets smärtor, krafter, skönhet och under. Och kapitlen är betitlade efter den kristna mässans delar.


I ”Kyrie” åker hon till reproduktionskliniken i Huddinge för ännu en fertilitetsbehandling. I ”Gloria” anordnar berättarjaget och hennes partner Hanna ett storslaget kyrkbröllop med guldstiletter och släp, trumpetfanfarer, syrener och hänryckning. I ”Pax” dör den älskade mormodern och i ”Communio” föds ett barn efter trettio sidor smärtorik förlossning.

”Jag kommer aldrig/ be Gud om mer” skriver den sargade mamman.

Visst förtjänar stora saker stora ord. Men Folkessons älsklingsknep radbrytning, alltså när hon låter berättarröstens prosa brista ut i något som ”ser ut som” poesi, används här i en omfattning som känns som ett sätt att fylla ut sidorna med luft.


Självframställning är en uttrycksform i tiden. Självbilder konstrueras dagligen på Instagramkonton och i mer långsam konstnärlig form i autofiktiva litterära verk.

Jag har egentligen inget principiellt emot att det egna livet används som material i sådana verk, det svåra är ju att göra den privata verkligheten intressant för andra, att ge det en form som gör att man som läsare kan uppskatta berättelsen om dessa erfarenheter.

Tove Folkessons språk är underbart levande, lika ömsint som skoningslöst, men när det blir starka känslor inblandade har hon en tendens att tappa distansen. Det kan man ju förstå som medmänniska, men när hon ska skildra dramatiska livsskeden så biter hon sig fast vid detaljer, för många, för ovidkommande så att läsaren blir matt.


Men det prästerliga, eller det vittfamnande existentiella anslaget är ändå Folkessons styrka. Hon återinför en sorts vördnad för livssammanhangen, familj, vänner, naturen och djuren där vid havet där hon bor. Hennes ”stora kyrka” är världen och himlen som välver sig ovanför oss. Om ändå fler kunde känna sig så hemma i den.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.